X
Annons
X
Recension

Folk på ön Lätt surrealistiskt läsa Larsson under #metoo

Nya boken är fylld av porträtt av människor som bor på Lilla Essingen. Vore det inte för att Stig Larsson visar sina gestalter en sorts respekt skulle Therese Eriksson krokna på hans fördomar. Men orka det…

Stig Larsson. Foto: Janerik Henriksson/TT

Att läsa Stig Larsson är att gång på gång både fascineras och förbluffas av hur han iakttar sig själv, och lyckas få de mest alldagliga saker att framstå som häpnadsväckande unika: ”Jag vet inte vad det beror på men jag har en spärr mot att fortsätta äta när jag känner mig mätt. Plötsligt tar det emot.”

Minsann! Ändå är den här typen av utsagor, och "Folk på ön" är full av dem, underhållande läsning, eftersom de är helt renons på ironi. Larsson påpekar själv att han aldrig är ironisk, och jag tror honom; de må skilja sig åt i temperament och stil enormt, men han har en närmast Ranelidsk naivitet och uppriktighet.

Stig Larsson.

Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X