Annons
X
Annons
X

Stickning som bus och meditation

AVIGA OCH RÄTA. Stickning kan vara både meditativt och adrenalinhöjande, ett politiskt budskap eller mest på kul. Graffitistickarna i gruppen Stickkontakt har inga planer på att sluta sticka och virka värmande fodral åt lyktstolpar, bilantenner och parkbänkar. Vårens projekt handlar om miljö.

Il primo bacio, den första kyssen, fick hälsa våren välkommen i Observatorielunden. Maskan blev inspirerad av den vackra meningen. Med virknål 11,5 går det fort att virka och det blir aldrig det hon tänkt från början. Brunaluna tittar fram i sitt gröna stolpfodral.
Il primo bacio, den första kyssen, fick hälsa våren välkommen i Observatorielunden. Maskan blev inspirerad av den vackra meningen. Med virknål 11,5 går det fort att virka och det blir aldrig det hon tänkt från början. Brunaluna tittar fram i sitt gröna stolpfodral. Foto: CATA PORTIN

De kallar sig Stickkontakt, men har allt mer gått över till att virka.

– Det går lättare att svänga, förklarar Brunaluna.

Mönster är henne främmande, hon virkar på fri hand och ibland blir det något helt annat än hon tänkt sig från början. Då gäller det att kunna vända snabbt och virka åt andra hållet. För tillfället är hon fascinerad av struktur och visar en grå bubblig virkning.

Annons
X

Hon har också stickat klädsel till en lyktstolpe i stolpgrått med gröna blad och gul blomma på grå kvist.

– Att göra något med händerna lugnar ner nervsystemet. Det finns en bok som heter ”Medan handen arbetar vidgas blicken”, det är en bra titel. Man kommer in i flow, säger Brunaluna.

Brunaluna, Maskan och Fröken Pinkelink, så kallar sig kvinnorna i gruppen Stickkontakt som stickar och virkar in lyktstolpar, parkbänkar och annat på Stockholms gator. De har hållit på ett par år och Brunaluna och Maskan har numera helt lagt undan stickorna till förmån för virknålen.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vi ses på caféet i entrén till biblioteket i Årsta, en lite sömnig och gråbrun 50-talsmiljö där Ebba Hedqvists bronsstaty ”Bro bro breja” med tre lekande barn har fått stickade tröjor och klänning i glada färger. På bordet ligger en hög med garner och de stickar och virkar medan Maskans dotter sitter och ritar.

    Allt började för två och ett halvt år sedan när Brunaluna hade hört på radion om Knitta, en grupp i Houston, som började sticka in stolpar 2005 och dokumenterade dem på sin blogg.

    – Jag tände på idén och började prata med folk. Vi tyckte om hantverk och uppskattade det ­komiska i att sätta ut det i gaturummet – vi blev alldeles glada av det. Det kändes busigt, säger Brunaluna.

    Men Stickkontakt är långtifrån Knittas enda efterföljare, i städer i Sverige och andra länder har gatustickandet tagit fart. Stickkontakt fotograferar allt de gör och lägger ut bilderna på sin blogg.

    – Vi vill glädja andra och få folk att stanna till i den här stressiga miljön vi lever i, förklarar Fröken Pinkelink.

    Första gången de graffiti­stickade smög de ut efter mörkrets inbrott. Men i dag jobbar de i dagsljus och har hittills aldrig fått annat än positiva kommentarer av förbipasserande.

    – Vi ska ha rätt att uttrycka oss. Vem äger staden? Är det bara de som har pengar och kan betala som ska uttrycka sig? säger Brunaluna.

    Stickandet och virkandet är en kontrast till det de sysslar med till vardags. Brunaluna studerar till arbetsterapeut, Maskan studerar till massörsterapeut och Pinkelink jobbar med telefonförsäljning och diverse projekt.

    Fröken Pinkelink är den som håller fast vid stickorna. Hon tycker om tjejigt och sockersött, det får gärna vara rosa volanger.

    – När jag stickar försvinner tid och rum. Jag kan sitta och sticka fyra-fem timmar i stället för att gå och lägga mig. Jag är periodare och när jag väl håller på så stickar jag på tunnelbanan och överallt. Det roligaste är folks reaktioner, jag vet inte hur många tanter som sagt åt mig att jag har för stora stickor till garnet, säger Pinkelink.

    När hon har mycket att göra brukar hennes mamma rycka in som graffitistickare, under artistnamnet Elisa von Bohus.

    Maskan virkar helst och tycker om glada färger. Hon använder virknål 11,5 och gillar stora håliga saker och starka färger. Det gör inget om det skär sig lite.

    – Virkning ger en massa glädje och ett lugn. Det är min egen sfär, min oas där jag kan göra vad jag vill. Folk kan ha åsikter om det jag gör, men jag skulle inte bry mig om dem.

    Maskans sexåriga dotter drar upp koftan och visar stolt sin rosa t-shirt med keruber som pussas och texten ”Il primo ­bacio”, den första kyssen, som hon fick när mormor varit i Florens.

    Den inspirerade Maskan och nu är en gren på Observatorielunden instickad i glada färger med ”Il primo Bacio”, den första kyssen, broderat i blått.

    – Il Primo Bacio, det är en så otroligt vacker mening, säger Maskan.

    Det mesta de gör sätter de upp på Södermalm eftersom alla tre bor söder om stan och mest rör sig på Söder.

    – Vi har fått en helt annan syn på hur Stockholm ser ut och tänker ofta ”Åh, det där skulle jag vilja sticka in”. Ser vi något vi vill göra så tar vi mått och ringer varandra. Det är mysigt när vi är ute och stickar tillsammans, säger Fröken Pinkelink.

    Om det är rogivande att sitta hemma och virka eller sticka så är det uppiggande att vara ute på stan och sy fast grejerna. I början var kicken att få känna sig busig.

    – Nu är vi tvungna att hänga upp saker på H&M för att det ska kännas busigt, säger Brunaluna.

    I januari stickade de upp trosa, bh och strumpebandshållare och hängde in bland H&M:s något slinkigare underkläder. Ett riktigt flickstreck kallar de det på sin blogg, men några flickor är de inte längre utan snarare i 35-års­åldern.

    Brunaluna berättar att hon brås på sin konstnärliga farmor som påbörjade tusen olika handarbetsprojekt i olika tekniker, men sällan avslutade något.

    – Jag är som hon. Att sticka en kofta efter mönster är uteslutet, det går för långsamt och tråkar ut mig. Det måste vara nytt och ­utmanande.

    En del av vad de gör har ett budskap. De har stickat in en stolpe med texten ”Free the People of Burma”, stöttat sjuksköterskestrejken och uppmärksammat kvinnostatyer genom att göra dem till ­superhjältar. I vår ska de sticka på Världsnaturfondens tema Min planet, som uppmuntrar människor att göra bättre miljöval i vardagen.

    De ordnar också stick- och virkträffar på ett café.

    – Jag vill vara missionerande. Jag tror att det är hälsosamt för människor att skapa något eget, säger Brunaluna.

    Medan gruppen Knitta i Houston visar sina ansikten och har varit med i reklamfilm så vill kvinnorna i Stickkontakt vara anonyma.

    – Det ska inte vara fokus på mig som privatperson utan på stickningen, säger Pinkelink.

    – Det är kul när det är lite hemligt, folk kan få ha fantasier, säger Brunaluna.

    För det mesta får deras saker hänga kvar. Medan Stockholms stad har en tydlig policy för klotter och graffiti, allt som anmäls ska tas bort inom 24 timmar, så är den mer vacklande när det gäller graffitistickning.

    – Det är ingen tydlig skadegörelse och än så länge är problemet begränsat, säger Claes Thunblad, chef för drift och underhåll på Trafikkontoret. I några enstaka fall kan det ställa till problem. När de klätt in en hel parkbänk går det inte att sitta på den för den blir blöt när det regnar. Då tar vi bort det direkt.

    – När det sitter på broräcken tar vi också bort det, helt enkelt för att det är vår anläggning. Det gör vi även när man sätter en blomkruka med tulpaner på ett elskåp. Vi ska hålla våra anläggningar rena och snygga så långt vi har råd med, säger Claes Thunblad.

    Annons
    Annons
    X

    Il primo bacio, den första kyssen, fick hälsa våren välkommen i Observatorielunden. Maskan blev inspirerad av den vackra meningen. Med virknål 11,5 går det fort att virka och det blir aldrig det hon tänkt från början. Brunaluna tittar fram i sitt gröna stolpfodral.

    Foto: CATA PORTIN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X