Recension

De utvaldaSteve Sem-Sandberg blundar inte för ondskan

I ”De utvalda” skildrar Steve Sem-Sandberg nazisternas brott utan skygglappar. Martin Lagerholm har läst hans rikt gestaltade roman.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Steve Sem-Sandberg nomineras för   sin roman ”De utvalda”, en slags uppföljare till ”De fattiga i Lodz” som belönades med priset för fem år sedan.

Steve Sem-Sandberg nomineras för sin roman ”De utvalda”, en slags uppföljare till ”De fattiga i Lodz” som belönades med priset för fem år sedan.

Foto: CAROLINE ANDERSSON.
Annons

Erfarenheterna av den nazistiska regimens systematiska brott mot mänskligheten är en pågående smärta och katastrof som vi nödvändigt måste förhålla oss till. Bäst förvaltas hågkomsten genom saklighet och inkänning, som hos en Imre Kertész eller Primo Levi. Och helst i romanform, enligt den förstnämnde. Som hos Steve Sem-Sandberg, vars författarskap tränger djupt in i historiska skeenden och enträget diktar sig in i arkiv och aktstycken. Senast i den betvingande romanen ”De fattiga i Łódź”, om tillvaron i ett judiskt getto under andra världskriget. När han nu följer upp storverket med den tematiskt besläktade romanen ”De utvalda”, påminns man om den nazistiska ideologins planmässiga kontinuitet.

”Jag behöver inte uthärda det outhärdliga /.../ Utan att se bort och tänka undan skulle jag inte överleva en dag ...”, sade Martin Walser med avseende på Förintelsen i sitt berömda tacktal för den tyska bokhandelns fredspris 1998, vilket utlöste den uppslitande så kallade Walser-Bubis-debatten. Men inte heller han hade ju lyckats blunda, åtminstone inte utan att först ha rapporterat om förintelselägrens ohyggligheter i samband med Auschwitzrättegångarna i Frankfurt på 60-talet. Sem-Sandberg blundar inte alls, men spärrar heller inte upp ögonen i chock och förskräckelse. I stället leder han metodiskt sin läsare in till mörkrets hjärta, varsamt och med skärpt uppmärksamhet. Hållningen är behövlig, ty det historiska stoffet i ”De utvalda” är om möjligt än mer hjärtskärande och stötande än i ”De fattiga i Łódź”. Med utgångspunkt i patientjournaler, överlevandes egna minnesskildringar och en stor mängd historiskt material skildras här tillvaron på kliniken och uppfostringsanstalten Spiegelgrund, en del av det stora sjukhuskomplexet Steinhof i utkanten av Wien. Under andra världskriget placerades och ”behandlades” tusentals barn här, varav omkring 800 mördades på plats; sådana som i arvsbiologisk mening uppfattades som ett hot mot den ariska rasen: ”idioter” och ”rasmässigt degenererade”, men också socialt missanpassade och ungdomar med ”disciplinära problem”. Men klinikens mest känsliga verksamheter utgjorde i själva verket en del av det nazistiska eutanasiprogrammet, där ansvariga läkare i all hemlighet stod inför ett avgörande spörsmål: observation eller likvidering? Efter det sistnämnda valet – medveten överdosering av smärtstillande preparat eller dödliga injektioner – följde ofta medicinska experiment på de döda kropparna.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons