Recension

Stephen MalkmusStephen Malkmus

Under strecket
Publicerad
Annons

Stephen Malkmus första och självbetitlade soloskiva lät som en enda stor utandning efter att han lämnat Pavement. Skivan var lekfull, banal och full av melodier. Allt det Pavement inte var. Redan på nästa skiva kom en liten återgång till gruppens i grunden proggiga sound, och det är åt det hållet Stephen Malkmus låter när han spelar på Debaser. Kanske är det svårt att undvika att jammen tar över live, och möjligen är det synd att Stephen Malkmus när han nu sedan fem år tillbaka börjat skriva melodier inte riktigt verkar lita på dem.
Fast det blir naturligtvis ändå aldrig Pavement, för under samma fem år har något hänt, både med amerikansk indierock och med vad Stephen Malkmus tillåter sig själv.

Jag tillhör alltså dem som inte riktigt begripit Pavement. Eller, rent teoretiskt har det alltid varit lätt att tilltalas av deras antimelodier och av att de egentligen inte kunde spela. Men i praktiken hade Pavement svårt att omsätta sina avsiktligt dålig melodier i meningsfull musik.
Det var därför som sidoprojektet Silver Jews åtminstone ibland var bättre, eftersom lo-fi-idealen där stöttes mot det hyperkonventionella i stället för att rotera runt sig själva. Och det är därför som det är först nu som herr Malkmus långa gitarrutflykterna börjar bli intressanta, nu när de möter direkt käcka melodisnuttar och humor. Här leder de fram till något, eller bryter upp något annat, och framför allt blir de inte mer tråkiga än vad gitarrutflykter måste. Som den indieveteran han blivit visar Malkmus även prov på den avspända attityd som i längden kanske visar sig vara Pavements viktigaste arv, som när han skojar om att det skulle vara förbjudet att filma honom. Sen kan man inte annat än att le åt att han har ett så välspelande band som The Jicks. Också det ett tidens tecken.

Annons
Annons
Annons