Annons

Ut och stjäla hästarSkarsgårds ansikte räcker inte hela vägen

Stellan Skarsgård  som Trond som på ålderns höst har återvänt till sitt uppväxtland Norge från Sverige. Bredvid Bjørn Floberg.
Stellan Skarsgård som Trond som på ålderns höst har återvänt till sitt uppväxtland Norge från Sverige. Bredvid Bjørn Floberg. Foto: Lukas Salna

Alltför många hopp i tid och rum gör det svårt att hänga med i filmatiseringen av den norske författaren Per Petterssons bestseller från 2003. Bara Stellan Skarsgård räddar situationen, tycker SvD:s Jeanette Gentele.

Under strecket
Publicerad

Det finns en nordisk filmkonvention som kan sammanfattas med orden ”talande tystnad”. Vi ser människor som blickar tomt och länge framför sig, med ett och samma uttryck. Meningen är att vi ska förstå vad de tänker. Ibland gör vi det, men många gånger gör vi det inte. Istället önskar vi bara att de ska säga något så vi får en aning om vad som pågår bakom pannbenet. Det ”underförstådda” blir alltför ofta det oförstådda.

I ”Ut och stjäla hästar”, Stellan Skarsgårds femte film med regissören Hans Petter Moland, spelar han en man som heter Trond och som på ålderns höst har återvänt till sitt uppväxtland Norge från Sverige. Året är 1999. Han är änkling, hans hustru dog i en bilolycka, och han är bosatt i en enslig by, där det tycks råda ständig vinterskymning. Vit snö, gråblå himmel, svarta träd. Vad han gjort i livet får vi inte veta. Nu jagas han av minnen och drömmar från en avgörande sommar 1948 då han i tidiga tonåren tillbringade skollovet med sin pappa i en liknande by som den han bor i nu. Den tycks inte ligga långt borta för snart dyker det förflutna upp i gestalt av en gammal lekkamrat (Bjørn Floberg).

Stellan Skarsgård.

Foto: Studio S Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons