Annons

Ut och stjäla hästarSkarsgårds ansikte räcker inte hela vägen

Stellan Skarsgård  som Trond som på ålderns höst har återvänt till sitt uppväxtland Norge från Sverige. Bredvid Bjørn Floberg.
Stellan Skarsgård som Trond som på ålderns höst har återvänt till sitt uppväxtland Norge från Sverige. Bredvid Bjørn Floberg. Foto: Lukas Salna

Alltför många hopp i tid och rum gör det svårt att hänga med i filmatiseringen av den norske författaren Per Petterssons bestseller från 2003. Bara Stellan Skarsgård räddar situationen, tycker SvD:s Jeanette Gentele.

Publicerad

Ut och stjäla hästar

Regi
Hans Petter Moland
Genre
Drama
Manus
Hans Petter Moland
Medverkande
Stellan Skarsgård, Bjørn Floberg, Tobias Santelmann, Danica Curcic
Längd
1 tim 43 min

från 11 år

Betyg: 3 av 6

Det finns en nordisk filmkonvention som kan sammanfattas med orden ”talande tystnad”. Vi ser människor som blickar tomt och länge framför sig, med ett och samma uttryck. Meningen är att vi ska förstå vad de tänker. Ibland gör vi det, men många gånger gör vi det inte. Istället önskar vi bara att de ska säga något så vi får en aning om vad som pågår bakom pannbenet. Det ”underförstådda” blir alltför ofta det oförstådda.

I ”Ut och stjäla hästar”, Stellan Skarsgårds femte film med regissören Hans Petter Moland, spelar han en man som heter Trond och som på ålderns höst har återvänt till sitt uppväxtland Norge från Sverige. Året är 1999. Han är änkling, hans hustru dog i en bilolycka, och han är bosatt i en enslig by, där det tycks råda ständig vinterskymning. Vit snö, gråblå himmel, svarta träd. Vad han gjort i livet får vi inte veta. Nu jagas han av minnen och drömmar från en avgörande sommar 1948 då han i tidiga tonåren tillbringade skollovet med sin pappa i en liknande by som den han bor i nu. Den tycks inte ligga långt borta för snart dyker det förflutna upp i gestalt av en gammal lekkamrat (Bjørn Floberg).

I motsats till den stelfrusna vintern prunkar barndomens sommar av växtlighet, djur och sol. Och inte minst, av förhoppningar. Pappan (Tobias Santelmann), är en riktig karlakarl som för en sammanbiten kamp med männen omkring sig om vem som är starkast, men utgör också en manlig förebild för sin son. Kraftprovet är en timmerfällning med följande flottning, som också kommer att bli en avgörande prövning för sonen Trond. Pappans avsikt tycks vara att genom sitt tysta agerande lära sonen att bita ihop innan han lämnar honom för gott.

Annons
Stellan Skarsgård.
Stellan Skarsgård. Foto: Studio S

Det finns nästan inga kvinnor i filmen. Tronds mamma och syster har inte fått följa med på semestern. Här handlar det om fäder och söner med ett undantag, mamman till Tronds lekkamrat, spelad av Danica Curcic. En kvinna som kan ta i som en riktig karl, slå med lie, hugga, ro utan att – som jag minns det – fälla ett enda ord. Inte ens när hennes ena son dödas i en skjutolycka eller hennes man skadas svårt kommer ett enda ljud över hennes läppar. Trond blir djupt förälskad, men det visar sig att hon redan är upptagen.

Den norske författaren Per Petterssons bok, som filmen bygger på, blev en internationell bestseller 2003. Vid utgivningen i USA 2017 utsåg både New York Times och Time Magazine romanen till en av årets fem bästa.

Tyvärr gör Hans Petter Molands filmatisering inte boken rättvisa, även om den tar sig efter första halvan, då bitarna börjar falla på plats. Men hoppen fram och tillbaka i tiden – vinter, sommar, vinter, sommar – är klumpiga, ett avsnitt om Norge under andra världskriget är alldeles för summariskt och filmens positiva slut på sommaren 1948 knyts inte ihop med Tronds depression 1999 – eller varför han upprepar sin fars svek. Vore det inte för Stellan Skarsgårds då och då återkommande berättarröst skulle det vara svårt att hänga med överhuvudtaget. Han har också det som många saknar, ett ansikte som tål att tittas länge på utan att han säger något.

Annons
Annons

Stellan Skarsgård.

Foto: Studio S Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons