Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Konsten att vara snäll Stefan Einhorn ger handfasta tips för elaka

Konsten att vara snäll

Författare
Genre
Övrig

Förlag: ForumÖvrigt: Sakprosa | 201 s.

Konsten att vara snäll är den sortens bok som mest tycks vara en förevändning för att få komma ut på de där många föreläsningarna i landet och tala om bokens ämne. Ämnet är snällhet, hur man ska vara en god medmänniska. En bra ambition, men jag drabbas tyvärr av intellektuell klaustrofobi under läsningen, vilket jag inte gjorde av Stefan Einhorns förra bok ”Den sjunde dagen”, där samma tankar behandlades i mer skönlitterär form och därför undvek snusförnuftet. Einhorn är vis, kärleksfull mot läsaren och omsorgsfull i sin kontrollerat enkla stil. Men här finns ingen friktion, inga krumbukter, tanke- eller stilsprång.
Det är en sak att läsa om hur man ska göra, när man sen står där inför verkligheten är det snälla valet mindre entydigt än i Einhorns bok. Det vet han och ger därför rådet att man ska träna sig i reflektion, självinsikt och att bli mer eftertänksam. Invändningsfria råd, och ganska platta.
Böcker som den här fungerar som böcker
om bantning. Allt som står är rätt och riktigt; ät mer frukt och grönsaker, dra ner på fettet och sockret, ersätt wienerbrödet med ett äpple vid jobbfikat, sluta med glass, godis och kakor. Absolut. Sen står man där med bageridoften i näsborrarna och äpplet är långt borta.
Einhorn är visserligen konkret med hur man faktiskt ska agera och tänka i givna situationer, och varför: godhet alstrar mer godhet. Men handböcker i den här sortens frågor löper största risk att bli förnumstiga.
Man ska säga till om en arbetskamrat har dålig andedräkt, skriver Einhorn, annars är man feg, ej snäll. Det är att inte bry sig om en medmänniska att låta henne gå omkring med dålig andedräkt.

Men situationer på arbetsplatser eller i vänskapsrelationer är ju betydligt mer delikata än så. Andedräktsexemplet påminner mig om en brutalt rak lärare vi hade som inte drog sig för att skälla ut eleverna om det mesta. Hon fräste åt en pojke som hade två ordentliga utbuktningar i kinderna sen födseln, att spotta ut det han hade i
munnen. ”Men jag ser ut så här,” sa han, ganska sorgset.

Den där människan med dålig andedräkt kanske har en konstitutionellt dålig andedräkt. Eller tycker att just den andedräkten luktar gott. Eller kommer att skämmas så mycket över att få veta att han förpestat luften för de andra att han inte kan gå till arbetet mer.
Stefan Einhorn håller sig på en grundläggande nivå. Jag tror inte han nämner ett enda exempel på snällhet eller en konflikt rörande valet att göra gott, som inte de flesta någon gång har tänkt på själva. Större delen av boken består av anekdoter från författarens eget liv eller refererade beteendevetenskapliga undersökningar, av vilka jag läst om de flesta i andra böcker eller i tidningsartiklar. Boken håller som föreläsningsmanus, där abstraktionsnivån inte behöver vara lika hög eftersom det som lyssnare är svårare att införliva komplicerade resonemang än som läsare.
Men när man tar sig an en bok blir man uttråkad och irriterad när tankemotståndet uteblir och det glider för lätt.

Annons
X
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X