X
Annons
X

Statsvetare: Genus bör integreras i kursutbudet

Med anledning av Ivar Arpis granskning av hur jämställdhetsintegrering påverkar universiteten (del 1, del 2, del 3) har följande kommentar inkommit:

Jonas Hinnfors
Jonas Hinnfors Foto: Göteborgs Universitet / TT NYHETSBYRÅN

Jonas Hinnfors

Foto: Göteborgs Universitet / TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1

Del 1 av 2

Ivar Arpi tar upp en viktig problematik i SvD (4/11 och 5/11): har genusideologi via statliga påbud blivit universitetens enda tolkningsram och om så är fallet, var tar universitetens frihet vägen? I artiklarna beskriver Arpi hur en kurs om fascism i Statsvetenskap på Lunds universitet lades ner sedan den kursansvarige läraren Erik Ringmar vägrat ta med en bok av Judith Butlerlitteraturlistan. Uppgivet slår Arpi fast att "Det är svårförenligt med den akademiska friheten att en politisk ideologi görs till överkyrka för all forskning". Ringmar slår själv i ett debattinlägg (SvD 11/11) fast att "Staten hotar den akademiska friheten". Håller då detta på att ske? Nja, vi känner inte igen oss i den lätt apokalyptiska beskrivningen av universitetens belägenhet, trots lång erfarenhet. Vi menar att de perspektiv debattörerna vänder sig emot faktiskt är resultatet av att fri forskning har gått i den riktningen. Dessutom debatteras genus hett i samtiden. Av dessa skäl, och inte till följd av statliga påbud, börjar perspektiven också ta plats i undervisningen.

Låt oss först konstatera, att argumentet att en överordnad "stat" klåfingrigt har smällt Lunds universitet på fingrarna i sig är märkligt. Istället är det lokalt framröstade kollegiala fora som stått för besluten – det vill säga ett resultat av relativt stor frihet för de enskilda universiteten. Den debatt som nu rasar är viktig att föra men inläggen ofta snåriga med stort inslag av argumentation där en relativt okontroversiell premiss slås fast som stöd för ett omtvistat konkret beslut – men där ett rakt motsatt beslut vore lika rimligt. Ringmar betonar exempelvis det ganska självklara i att universiteten skall "konfrontera studenternas invanda föreställningar" och låter det bli ett stödargument för att plocka bort just Judith Butlers artikel ur litteraturlistan. Men om nu konfrontation av invanda föreställningar är ett syfte skulle säkert Butlers text fungera alldeles utmärkt. En erfaren lärare kan ju dessutom ställa olika texter mot varandra för att åstadkomma den analytiska spänning och utmaning som universitetsutbildning syftar till. Kanske har Statsvetenskap i Lund i slutändan hanterat detta undervisningsärende klumpigt. Vi har svårt ta ställning till det och lämnar det konkreta ärendet för ett par principiella synpunkter.

En kärnfråga i debatten är vilka perspektiv som universiteten skall undervisa om – och presentera konfronterande perspektiv kring? Universiteten skall vara fria att själva ta sådan ställning. Samtidigt är det ganska självklart att universitetens utbildning relaterar till aktuell forskning och dessutom försöker bereda plats för vår tids stora debatter, antingen det sker inom ett begränsat eller större kursutbud. Motsatsen hade varit märklig. Genusfrågor från en rad aspekter med eller utan kvoteringsperspektiv får sannerligen anses höra till våra stora debatter. Att exempelvis inte ha med "Närvarons politik" av Anne Phillips på en kurs om politisk representation vore idag snudd på tjänstefel. Högskolelagen stadgar dessutom en mängd andra i samtiden hett debatterade ting som skall "främjas", såsom "hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa." Man kan förstås sucka lite över denna övertro på att peka ut vissa områden (och dessutom att vissa potentiellt angelägna ämnen då faktiskt väljs bort) som viktiga att främja, men det vore ett fattigdomsbevis om universiteten inte förmådde föra in tidens stora frågor någonstans i sina utbildningsutbud. Rent faktiskt har flera av dessa samtidsfrågor och perspektiv sedan länge också tagit plats i universitetens forskning via forskares fria val. Att då integrera sådana perspektiv någonstans i en fakultets eller universitets kursutbud är alltså snarast en följd av att forskningen självmant redan har gått i den riktningen och ett sätt att åstadkomma den harmoniering mellan forskning och utbildning som är eftersträvansvärd.

Arpi och Ringmar – men även Benjamin Katzeff Silberstein (SvD 7/11) – tycks blanda samman argument som rör utbildning med sådana som rör forskning. Det faktum att en kurs justeras eller läggs ner i Lund betyder inte att forskningen där eller annorstädes styrs av en ideologisk "överkyrka". Forskning styrs inte av litteraturlistor inom utbildningen. Snarare är det ju så, att den forskningsfrihet som debattörerna hyllar faktiskt har lett till att forskare börjat problematisera sådana perspektiv som omsider sätter avtryck i undervisningslitteraturlistor.

Självfallet vore det illa om universitetsutbildningen styrdes efter något slags ideologisk bibel frikopplat från såväl forskning som stora samhällsdebatter. Det mål som Lunds samhällsvetenskapliga fakultet har slagit fast om att "genus- och mångfaldsperspektiv finns representerade i fakultetens utbildning" är dock väldigt modest. Att ge något "utrymme" någonstans i ett stort utbud av kurser är knappast liktydigt med att institutionalisera en överkyrka. Friheten är stor. Litteraturlistorna på Statsvetenskap i Lund är för övrigt tämligen ordinära i den meningen att de påminner ganska mycket om hur det ser ut på andra lärosäten.

I princip erbjuder alla universitet varianter på samma grundtema vad gäller de stora kurserna i Statsvetenskap. Inom dessa ganska snäva ramar – ja ramarna är ofta snäva - kan kursansvariga och lärare variera perspektiv och litteratur till viss del, men inte så värst mycket. Detta är verkligen inget nytt. Ekonomiska resurser är en överkyrka om något, och Lund är ganska lyckligt lottat som kan erbjuda smala kurser om exempelvis "Fascism". I den reala svenska världen blir det ibland kompromisser. Vi får stundtals undervisa på områden vi inte forskar om – och ibland bestäms litteratur och upplägg delvis över huvudet, särskilt om vi mera tillfälligt ansvarar för en kurs. Arpi och Ringmar underskattar dock gravt forskares och lärares förmåga att med full integritet integrera olika relevanta (både ur forsknings- och samhällssynpunkt) perspektiv på sina kurser, till exempel genus.

Vår bestämda bild är att universitetens lärarbemanning, val av litteratur och angreppssätt sker tämligen friktionsfritt. Kanske har Statsvetenskap i Lund hanterat kursen om fascism och frågan om Judith Butler på litteraturlistan klantigt. Hur det än förhåller sig med det tycks den påstått fundamentala överkyrkan i Lund trots allt vara ganska sekulariserad – liksom i stort i den övriga svenska universitetsvärlden. Universitetens frihet är en grundpelare i vårt samhälle – samtidigt är det knappast kontroversiellt att vår tids stora debattämnen, som sedan lång tid tagit plats i forskningen, också någonstans reflekteras i kursutbuden.

Jonas Hinnfors och Lena Wängnerud

Professorer i Statsvetenskap vid Göteborgs universitet

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Del 2 av 2

Ivar Arpi svarar direkt:

Jonas Hinnfors och Lena Wängnerud replikerar på två av mina tre artiklar om genusvetenskapens påverkan på svenska universitet. De tycks dock endast ha läst den första delen, eftersom de vänder sig mot beskrivningen att genusvetenskap har blivit en överkyrka. I del 2 av min artikelserie visar jag hur jämställdhetsintegrering innebär hur radikala perspektiv från bland annat genusvetenskapen nu integreras på alla svenska lärosäten. I stället fokuserar Hinnfors och Wängnerud uteslutande på det exempel från statsvetenskapliga institutionen och låter påskina att detta skulle vara det enda exemplet jag anför. Den halmgubben får stå för dem. Men om man skriver nästan 7000 tecken borde man åtminstone ha läst de texter man påstår sig replikera.

Hinnfors och Wängnerud hävdar att jag och Erik Ringmar vänder oss emot genusperspektiv per definition och emot att dessa tar plats i kursutbuden. Det stämmer inte. Vad jag skrev i del 1 av min granskning, och vad Erik Ringmar skrev i sin debattartikel, är att dessa perspektiv inte bör tryckas in i kurser där de inte hör hemma. Det är också detta jag varnar för i del 2 där jag visar hur genusvetenskapliga inslag görs obligatoriska, inte bara för studenter, utan även för lärare runtom på universiteten i hela landet.

För att vara tydlig: att studera genusvetenskapliga perspektiv är verkligen inte fel, men att göra dem överordnade alla andra perspektiv (i bemärkelsen obligatoriska) är fel. Det är det senare som hotar den akademiska friheten.

Hinnfors och Wängnerud skriver att de inte märkt av vad jag beskriver i min granskning, att genusperspektiv tvingas in överallt. Låt mig då citera ur styrdokumentet för "jämställdhet och likabehandling" som deras egen institution på Göteborgs universitet har lagt upp på sin hemsida:

"För att säkerställa en kvalitetsdriven utbildning, en engagerande och nyskapande högskolepedagogik samt goda pedagogiska miljöer ska jämställdhet och likabehandling utgöra integrerade perspektiv. I dagens högskolepedagogiska fortbildning saknas ett systematiskt och metodiskt arbete med jämställdhet och normkritik. Detta avspeglas också i utbildningen där genusperspektiv finns integrerat inom vissa ämnesområden och kurser men inte i alla. Det får till följd att universitetet inte kan garantera att studenter får en likvärdig utbildning."

Genusperspektivet ska alltså integreras i alla ämnesområden och kurser, annars får inte studenter en likvärdig utbildning. Hinnfors och Wängnerud kan alltså inte ha läst styrdokumentet som gäller för deras egen yrkesutövning, eftersom de verkar tro att detta bara handlar om att "integrera sådana [genus]perspektiv någonstans i en fakultets eller universitets kursutbud". Nej, inte "någonstans", utan i alla ämnesområden och kurser.

Jag har i i tre delar visat hur genusvetenskapliga perspektiv görs obligatoriska, mot enskilda lektorers vilja, på de flesta områden. Om det inte redan skett så är det målsättningen med den jämställdhetsintegrering som nu genomförs på order av regeringen. Att genusvetenskapen lider av grava vetenskapliga problem visade jag i del 3 av min granskning. Vi har alltså att göra med en ideologi snarare än vetenskap som ges enormt inflytande.

Menar Jonas Hinnfors och Elin Wängnerud på allvar att detta gagnar den akademiska friheten? Menar de att dessa obligatoriska inslag av genus,, som införs ovanifrån gagnar deras egen frihet som lärare och forskare (med tanke på att de verkar ha missat styrdokumentet som gäller även för dem själva)?

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X