”Statens syn på ofrivillig ensamhet är en gåta”

Foto: Jessica Gow/TT

Att utgå från att ofrivillig ensamhet är något som enbart drabbar äldre gör det svårare att identifiera problematiken hos yngre ålders­grupper, skriver flera debattörer.

Under strecket
Publicerad
Annons

Ofrivillig ensamhet är inte ett ”ålders­fenomen” även om samhälls­debatten ofta antyder det. Forsknings­projekt med fokus på äldre lyfts fram, interventioner för äldre analyseras och publiceras och en ensamhets­kommission vars målgrupp är äldre skapas. Det är absolut inte dessa interventioner det är fel på. Det är den ensidiga inriktningen mot äldre som bidrar till den skeva uppfattningen. Att utgå från att ofrivillig ensamhet är något som enbart drabbar äldre gör det svårare att identifiera problematiken hos yngre ålders­grupper. Dels bland aktörer som är viktiga i arbetet med att fånga upp människor som upplever ofrivillig ensamhet. Dels för att individer som inte känner igen sig i kategorin ”äldre” ska kunna identifiera sig själva som ofrivilligt ensamma. I stället för att hitta lösningen, som i de flesta fall innebär att utveckla sociala relationer, ökar ålders­fixeringen tabun. Inte minst i åldrar där det sociala kapitalet är en stor del av individens sätt att identifiera sig själv och andra.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons