Annons

Mårten Schultz:Staten gör det svårare för hatbrottens offer

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

**Den 4 november **inträffar No Hate-dagen. Dagen är ett led i Europarådets kampanj No Hate Speech Movement som i Sverige bland annat drivs av Statens Medieråd.

Medierådet beskriver kampanjen på följande sätt: "Kampanjens syfte är att höja kunskapen, särskilt hos barn och ungdomar, om främlingsfientlighet, sexism och liknande former av intolerans samt mobilisera för att främja mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet på internet."

Gudarna ska veta att alla åtgärder behövs. Under rubriken "näthat" har medierna under de senaste åren rapporterat om hundratals fall. Instagramkontot som användes för att peka ut tjejer i Göteborg som horor. Mobbningskampanjer mot unga och barn. Hot mot förtroendevalda och journalister. Listan kan göras lång. Därtill har vi de under senare tid, till följd bland annat av det fruktansvärda hatbrottet i Trollhättan, uppmärksamheten till slut riktats även mot hur extremism och fanatism kan födas och gödas i digitala miljöer.

Hur ska människor kunna värna sina rättigheter att slippa utsättas för hot och kränkningar på internet? Det är en komplex fråga. Ur statens perspektiv finns det olika faktorer som kan påverka. Regelverket kring yttrandefrihetens gränser – vad man får och inte får säga eller skriva till varandra – är naturligtvis en central sak. Detta regelverk ger idag ett ganska bra skydd för integriteten i de flesta fall. Det finns i och för sig välkända luckor och brister. Detta är lagstiftaren redan medveten om och regelverket ses redan över.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Reglerna om vad man får och inte får säga är dock bara en av många faktorer. I praktiken kommer rättsväsendet – polis och åklagare – inte att kunna utreda och lagföra alla som begår brott mot andra. Det är naturligtvis viktigt att dessa brott prioriteras högre och att rättsväsendet tilldelas speciella resurser och kompetens för att arbeta mot brott i digitala miljöer. Men det är dessvärre inte realistiskt att ens hoppas på att polisen och åklagarväsendet kommer att kunna hantera alla de brott som sker mot enskilda på "svenska" internet under ett år.

**Åklagarens åtal **är emellertid inte den enda metoden för juridiskt ansvarsutkrävande. Man kan som offer för otillåtet näthat, som enskild, själv utkräva ansvar. Det behöver inte vara så svårt och det behöver inte vara så dyrt. Domstolarna är inte bara till för rika och för staten. De är till för oss alla. Möjligheten för enskilda att själva vända sig till domstol kommer i praktiken ofta vara den enda möjlighet som står till buds. Och då borde staten underlätta för enskilda att göra detta. Men i praktiken har utvecklingen gått åt motsatt håll.

En nyckelfaktor är den initiala kostnaden för att vända sig till domstol. Att vända sig till domstol är förenat med en ansökningsavgift och denna avgift höjdes drastiskt förra året. Det kostar numera antingen 900 kronor eller 2 800 kronor – beroende på vilken typ av mål det handlar – att över huvud taget ansöka om att domstolen ska göra det den är till för.

Höjningen har redan haft effekt. I statistiken för en stor domstol som jag har tittat på har antalet inkomna tvistemål minskat med 12 respektive 16 % efter avgiftsförändringen. Bakom siffrorna står människor som valt bort domstolen som tvistelösningsforum. Bakom siffrorna gömmer sig rättsförluster. Och bland dessa kan det finnas offer för brottsligt näthat – den kategori av brott mot enskilda där rättsordningen i hög grad organiserats så att det enbart är offret själv som kan söka rättvisa.

När rättsväsendet överlämnat åt offer att klara sig själva är det svårsmält att staten samtidigt sätter upp nya ekonomiska hinder för gör-det-själv-rättvisan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons