Annons
X
Annons
X

Staten bör ta mindre ansvar för byggandet

Bostadsminister Mehmet Kaplan argumenterar för ökat statligt ekonomiskt ansvar för bostadsbyggandet. Hans lösning är fel. Istället för ökade subventioner krävs reformer av den föråldrade plan- och byggprocessen och en skattereform som ökar de kommunala incitamenten för nybyggnation. Det skriver professorerna Åke E. Andersson och Johan Eklund.

Foto: HASSE HOLMBERG/TT

BRÄNNPUNKT | BOSTADSPOLITIKEN

Några få stora svenska byggföretag, som är skyddade från utländsk konkurrens, dominerar byggandet av flerfamiljshus.
Åke E. Andersson och Johan Eklund

Lösningen på de bostadspolitiska utmaningarna är inte mer av centralistisk styrning och statliga initiativ utan tvärtom ett mer marknadsorienterat – incitamentsstyrt – system för byggande och boende.

I rapporten ”Byggmarknadens regleringar – ett hinder för Sveriges ekonomiska utveckling” från Entreprenörskapsforum identifieras problemen på bostadsmarknaden bestå i huvudsak av en överhopning av regleringar som hämmar en effektiv bostadsmarknad och hindrar nybyggnation och stadsförtätning.

Annons
X

Det råder ingen tvekan om att det finns ansenliga bekymmer på bostadsmarknaden och att det föreligger ett akut behov av att angripa dessa. Problemen på bostadsmarknaden är så stora att det får negativa effekter för hur den svenska arbetsmarknaden fungerar. Svenska företag – i synnerhet i växande storstadsområden – upplever idag stora problem att rekrytera personal med rätt kompetens. Bostadsmarknaden skadar med andra ord kompetensförsörjningen och försämrar matchningen på den svenska arbetsmarknaden.

Det är dock potentiellt mycket lönsamt att bygga bostäder i Sverige. Det är alltså inget marknadsmisslyckande som ligger bakom bostadsbristen. Kvoten mellan marknadsvärdet och ”nybyggnationspriset” (Tobins Q) ligger mycket högt i storstäderna. I vissa områden är marknadsvärdet på fastigheter och bostäder flera gånger högre än kostnaden att bygga nya fastigheter. Kvantitativa begränsningar av byggandet och brist på byggbar mark hindrar att bostads- och fastighetsstocken växer i storstadsregionerna. Det som krävs är att mark med byggrätter görs tillgänglig för fler byggföretag och att skattesystemet omvandlas för att skapa incitament för effektivare användning av storstädernas marktillgångar.

**Några få stora svenska **byggföretag, som är skyddade från utländsk konkurrens, dominerar byggandet av flerfamiljshus. Trots små risker har vinsterna i dessa varit höga och inneburit en hög avkastning på de totala tillgångarna, räntabilitet. Det har gjort det möjligt för de fyra största byggbolagen att kombinera en ovanligt god räntabilitet, cirka 25 procent under de senaste åtta åren, 2006-2014, med en direktavkastning på aktierna om drygt 4 procent och ett börsvärde som årligen ökat med cirka 4 procent. De två internationellt konkurrensutsatta och därmed mer riskexponerade bolagen Ericsson och Volvo har under samma period haft en räntabilitet på totalt kapital som legat på 12 respektive 17 procent och med en direktavkastning som stannat vid 3,5 procent.

En statlig subvention av eller ”ansvarstagande” för bostadsbyggande utan att de bakomliggande regleringsmisslyckandena löses kommer sannolikt främst att resultera i att lönsamheten inom byggindustrin ökar ytterligare.

Det finns även mycket goda teoretiska och erfarenhetsbaserade skäl att kritisera regleringarna av markanvändning som de utvecklats i Sverige, Storbritannien och ett antal andra europeiska länder. Lagstiftningen är för centralistisk och ger alltför litet utrymme för experiment och konkurrens mellan företag och mellan kommuner. Regleringarna skapar byråkrati och tidskrävande överklaganden. Det har, särskilt i Stockholm, orsakat överpriser på bostäder och alltför långa pendlingsavstånd. Tillsammans med systemet för hyresreglering har byggregleringarna dessutom lett till köer till välbelägna hyreslägenheter.

Plan- och bygglagen i kombination med miljöbalken har vuxit genom ständiga tillägg och blivit en vildvuxen lag, som försvårat, fördyrat och ibland förhindrat investeringar och långsiktig planering i kommunerna, företagen och hushållen och därigenom minskat Sveriges ekonomiska tillväxt och vårt samlade fastighetsvärde.

Behovet att reformera hela det svenska regelverket som kringgärdar plan- och byggprocessen kan omöjligen komma som en överraskning för någon. Analyser som pekar ut dessa problem går att finna hos OECD, Europeiska kommissionen och Världsbanken. Världsbanken identifierade år 2014 byggsektorns struktur och byggregleringarna som ett stort hinder i den svenska ekonomin. Det konstateras att det tar alltför lång tid att få bygglov – ibland upp till tio år innan projektet kan påbörjas – vilket bidrar till att begränsa utbudet och att driva upp fastighetspriserna.

Nya planerings- och regleringsprinciper behövs liksom mer marknadsekonomiska incitament, mer decentralisering och mer konkurrens. Målsättningen bör vara ett större utbud av byggfärdig mark, mer flexibel markanvändning och större valfrihet. Detta kan endast åstadkommas genom en förenklad plan-och bygglag, ett förnyat kommunalt självbestämmande i samhällsplaneringen och en skattereform med inriktning mot kommunal skatt på mark efter dess lägesvärde kombinerad med en samtidig avveckling av skatter och avgifter på byggnadskapitalet: Att beskatta marken istället för byggkapitalet ger ökade incitament att bygga och använda marken produktivt!

ÅKE E. ANDERSSON

professor Internationella Handelshögskolan i Jönköping

JOHAN EKLUND

vd Entreprenörskapsforum och professor Internationella Handelshögskolan i Jönköping

Annons
Annons
X
Foto: HASSE HOLMBERG/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X