Recension

BlackbirdStarkt drama i suggestiv scenografi

Under strecket
Publicerad
Annons

I Blackbird söker en ung kvinna upp en man som hon hade ett kärleksförhållande med eller, snarare, som förgrep sig på henne när hon var barn. I den skotske dramatikern David Harrowers pjäs finns båda dessa perspektiv. Den tabubelagda relationen mellan en 12-årig flicka och en 40-årig man undersöks via Rays och Unas minnen av händelserna 15 år efteråt. Synvinkeln växlar mellan upplevelsen som de minns att den kändes då och den uppfattning som skapats av åren som gått. Det är en mångfacetterad berättelse som utan att på något sätt rättfärdiga relationen ställer frågor om mekanismerna bakom.

I Alex Tarraguel Rubios suggestiva scenografi är ett skräpigt kontor inklätt i tunn prasslande plast. Blåst och ljussättning får den att leva och berätta om det dramatiska och upprivande i mötet. Samtidigt ger den en hotfull orolig atmosfär som svarar mot Rays upplevelse av Una som en spökgestalt från förr. Nick Powells pianomusik växlar i stämning. Liksom scenografin ligger den som en egen stämma över skådespelarnas handlingar.

Annons
Annons
Annons