Annons
X
Annons
X

Stärk skyddet för whistleblowers

Personer som slår larm för att röja oegentligheter är ofta avgörande för att brott ska upptäckas. Men de får sällan någon uppskattning utan riskerar tvärtom repressalier. Skyddet för dem bör stärkas, skriver mutexperten Claes Sandgren.

Den senaste tidens händelser i Göteborg och åtskilliga andra kommuner är en påminnelse om att mutbrott och andra oegentligheter kan florera under lång tid utan att upptäckas. Inte sällan saknas en tydlig målsägande som har skäl att anmäla mutbrotten och de bägge parterna i en transaktion har ett gemensamt intresse att transaktionerna stannar i det fördolda – till stor skada för kommunen och dess invånare.

Det är därför viktigt att anställda – eller andra ”insiders” såsom styrelseledamöter – slår larm om oegentligheter som äger rum i kommunen. Det kan ske genom att en så kallad whistleblower rapporterar sina misstankar till en högre chef eller en myndighet eller går till medierna.

Sådana personer, som blåser i visselpipan för att röja oegentligheter (mutbrott, miljöfarlig verksamhet, säkerhetsbrister och så vidare) har stor betydelse för att brott av detta slag ska kunna upptäckas och lagföras. Erfarenheten visar dock att whistleblowers sällan får uppskattning för sitt handlande utan tvärtom riskerar repressalier, till exempel i form av omplacering, avsked, utfrysning med mera. Också trakasserier från arbetskamrater är vanliga. Det krävs därför stort civilkurage av den som agerar och denne förtjänar rättsordningens skydd.

Annons
X

Lagen om anställningsskydd ger skydd mot uppsägning och avsked som är osakliga, ett skydd som dock inte hindrar att arbetsgivaren alltid kan ”köpa ut” den anställde. Anställda i offentlig verksamhet – men inte i enskild – har också skydd mot att arbetsgivaren efterforskar vem som är källa till uppgifter som lämnats till medierna. Däremot finns inget motsvarande skydd om uppgifterna lämnats till en myndighet. Det saknas också ett effektivt straffrättsligt och skadeståndsrättsligt skydd mot att en whistleblowers arbetsgivare eller arbetskamrater vidtar trakasserier eller andra repressalier. Ett annat problem är att anmälningar ofta negligeras av arbetsgivaren eller att denne inte har mekanismer för att ta hand om anmälningar.

Det är därför angeläget att arbetsgivare skapar ett klimat och en organisation som uppmuntrar kritiska synpunkter och whistleblowing liksom att det finns ett gott skydd för whistleblowers. Samtidigt bör man vara medveten om att det kan förekomma ogrundade anmälningar och i den mån som ”heta linjer” eller liknande system för anmälningar leder till att det upprättas register över misstänkta personer bör deras integritet värnas.

Europarådet antog den 29 april 2010 resolution 1729 (2010) som preciserar de krav som kan ställas på skyddet för whistleblowers. Med hänvisning till resolutionen antog Europarådet samma dag rekommendation 1916 (2010) som uppmanar regeringarna att bland annat göra en översyn av sin lagstiftning och dennas genomförande samt att överväga en konvention om skydd för whistleblowers. Flera länder har på sistone stärkt sitt skydd för whistleblowers; Norge och Storbritannien är två exempel.

Mot den här bakgrunden finns det skäl även för Sverige att stärka skyddet för whistleblowers. En väg att gå vore att ge whistleblowers rätt till ersättning för och straffrättsligt skydd mot trakasserier. Man kunde införa meddelarskydd i fråga om anmälningar av korruption även i privat sektor. Man kan också fråga sig om det är rimligt att arbetstagare som påtalat missförhållanden på sin arbetsplats på den grunden kan ”köpas ut” av sin arbetsgivare. Det är vidare önskvärt att Sverige verkar för att en konvention om skydd för whistleblowers kommer till stånd på europeisk nivå.

Ett stort antal privata företag har system för att kanalisera och reagera på anmälningar av missförhållanden; i vart fall 160 företag har fått tillstånd av Datainspektionen att inrätta sådana system. Men på den offentliga sidan är det sämre ställt. Veterligen har inga kommuner eller kommunala bolag anmälningssystem av detta slag. Det är betecknande att Sveriges kommuner och landsting (SKL) i sitt remissvar på Mutbrottsutredningen inte säger ett ord om vikten av sådana inom den kommunala sfären.

CLAES SANDGREN

innehavare av familjen Söderbergs professur i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, ordförande för Institutet mot mutor (IMM)

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X