X
Annons
X
Recension

Den älskade Stark pjäs om att tappa själen under klassresan

Katarina arbetar på Marabou och vinner en dag en tävling på en reklamradiostation och får biljett till Operan. Hon förstår egentligen ingenting av Tosca, kan inte ta till sig tonspråket men bestämmer sig för att erövra denna värld av toner och känslor. Hon får jobb som receptionist på Konserthuset och börjar sakta men säkert njuta av Tjajkovskij och Bach. Så börjar musikvärlden å sin sida erövra Katarina. Dirigenten Adam, gift och barnafader, börjar uppvakta och plötsligt, efter olika manipulationer, ligger hon där och blir knullad till Mahler.
Lisa Langseth har skrivit monologen ”Den älskade” som handlar om en ung kvinna som gör en klassresa och förlorar sin själ. Hon vinner kulturen men tappar fotfästet. Hon ägnar tiden åt att hinna ikapp ett klassiskt arv men mister under tiden förmågan att njuta det vardagliga och omedelbara. Hon står mellan två samhällsklasser och tillhör ingen av dem. Hon
tyr sig till Adam för att, bokstavligen, penetreras av kultur, omvandlas av den - men hon blir utnyttjad, för Adam är hon bara ett vackert, tillgängligt kön.

Det är en ny version av Pygmalionsagan. Här står en modern Eliza - eller en Shirley Valentinefigur. Det språk Langseth använder för tanken till Lo Kauppis aktuella monolog om sig själv, som ju också är en bildningsresa men där kulturen blir ett medel till självinsikt och ett sätt att hantera ångest. Kauppi klarar det, Katarina blir ett offer - en som försöker lappa ihop sin livspanik med citat från Platon. Lo Kauppi lyckas integrera sitt förflutna jag med sitt nya. Katarina gör det inte, hon blir bara en flicka som tror att Adam kan smitta hennes liv med sin genialitet via sina genitalier.
Lisa Langseth har skrivit en monolog på 90 minuter som för Katarina från en samlad, flickaktig berätterska till en kvinna på gränsen till sammanbrott. Texten går från skildringar av ett förlopp till en akut kris där Katarina, via ett sexuellt mycket explicit
språk, avslöjar sin vilja att bli Adam, bli geniet som förkroppsligar kultur.
Noomi Rapaces tolkning av Katarina är en remarkabel, inlevelsefull och starkt koncentrerad prestation. Lilla scenen på Elverket ökar närheten och Noomi Rapace gestaltar det sårbara, det besatta och det själsliga tomrummet som blir allt mer tydligt.
Langseth skildrar en balansakt, stigandet och fallandet parallellt. En stark pjäs om tvång och frihet, om kultur som transformator och som fälla. Langseth visar det komplexa hos en kvinna som inte förmår skapa sig en ny roll som inkluderar allt hon är.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X