Recension

HelloweenStark öppning men slutet är olidligt

Under strecket
Publicerad
Annons

Tyskland är power metal. Power metal är Tyskland. Och tysk power metal är Helloween. Har man dessutom tjugo år på nacken som band är åtminstone två saker garanterade när det vankas livespelning.
Ett: Du kommer att få höra Keeper of the seven keys.
Två: Du kommer att få höra den framföras vant och välspelat.
Några hockeyfrillor, en handfull fula pumpor och evighetslånga onanisessioner på gitarr är också säkra kort - det är ju ändå Helloween vi snackar om.
Första timmen är en ren fröjd och bjuder på Eagle fly free som bästa publikfriarnummer. Trots att jag tycker scenshowen lyser med sin frånvaro (att ställa två skyltdockor i svart kåpa på varsin sida om scen är väl ändå att göra det lite för lätt för sig) är konserten underhållande att titta på och tiden flyter på fort. Sedan, mina vänner, går allting nedför. Det börjar med vedervärdiga numetalflirtande Occasion avenue från senaste alstret Seven keys - the legacy och det fortsätter med två fruktansvärda solon som gör
att jag hellre vill sträckläsa telefonkatalogen eller glo på SVT:s testbild än att hänga på Arenan.
Det är inte kul med trum- eller gitarrsolon, annat än för Helloween själva, och dödsstöten blir en presentation av medlemmarna som pågår i hundra år. Ett tvåtimmarsgig är sällan bra och i det här fallet blir det till slut olidligt.

Annons
Annons
Annons