Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

OTELLO Stark musikupplevelse när det spelas för livet

OTELLO

Genre
Opera

GIUSEPPE VERDI. Malmö Opera och musikteater. Medv: REINHARD VON DER THANNEN | MEDv: BADRI MAISURADZE, GINO QUILICO, ANNE SCHWANEWILMS, LENA HANSSON M FL DIRIGENT: GINTARAS RINKEVICIUS | REGI: WILHELM CARLSSON | SCENBILD & KOSTYMER: REINHARD VON DER THANNEN.

Den viktigaste anledningen till att Giuseppe Verdis näst sista opera ”Otello” intar positionen som hans i särklass främsta är att den inte var beställd. Först vid uppnådda 66 års ålder kunde tonsättaren unna sig lyxen att få diktera sina krav för själv, utan hänsyn till sångarnas äregirighet eller operachefernas snålhet. Men till priset att, liksom många efter honom, aldrig känna sig fullt nöjd med rollbesättningarna.
Av nu levande 1800-talsoperor är ”Otello” nog den största utmaningen för ett operahus, ty cheferna snubblar inte precis över tenorer som både kan sjunga starkt och mjukt med samma skönklingande bärighet och perfekta diktion, både kommendera och viska ömma ord och dessutom fylla stora scenytor som skådespelare.
Undra på att georgiern Badri Maisuradze vann
allas sympatier, ty i hans breda bröst bor en ljust timbrerad mästersångare som just har denna fabulösa mångsidighet.

Den som möjligen retade sig på att den förra ledningen för musikteatern i Malmö till synes gick över ån efter vatten, när den importerade ett gäng inte särdeles namnkunniga artister från fjärran scener till lördagens bejublade premiär, uppmuntras att ompröva sin uppfattning.
Malmö skulle med rätta kunna döpa om sig till ”Otellopolis”, för att låna ett uttryck från det euforiska Milano när operans uruppfördes. En starkare musikupplevelse har jag i varje fall inte haft under mina fyra decennier av regelbundna stickprov härifrån.
Förutom de enskilda prestationerna och den magnifika kören gäller det särskilt orkestern, som bokstavligen spelar för livet under husets litauiske chefdirigent, Gintaras Rinkevicius. Lägg namnet på minnet, för han är en lika klarsynt uttolkare som Michail Pletnev och lika eldfängt temperamentsfull som Valerij Gergiev!
Men om konventionen dömer den svarte fältherren
Otello att alltid verka i Afrikas närhet - på Cypern - och i en mytisk shakespeareansk tid vars etniska tabun vi saknar minsta känsla för, hur ska vi då förstå hur högt den forne slaven avancerat med sitt omätbara etniska handikapp, och hur djupt han därmed faller, efter att ha kränkt sin hustru Desdemona offentligt?
Ungefär så tycks regissören Wilhelm Carlsson och scenografen Reinhard von der Thannen ha tänkt när de flyttade operans handling till en miljö där en svart man var totalt malplacerad. Nämligen i det teokratiskt höghalsade och puritanskt svartklädda Ryssland på Verdis tid! Det är en smart och flott genomförd idé, även om dryckesscenen med glädjeflickor i särkar ganska valhänt bryter den stilfulla ramen med damer i turnyr och herrar i hög hatt, uppställda såsom till gruppfotografering. Den svartvita dresskoden iakttages strikt, men oftast på ett avigt sätt med svarta handskar till vita kläder för att signalera ambivalensen mellan skuld och oskuld. Eller mellan det arketypiska och det
mänskliga, som är ett annat regitema, som kan ha inspirerats av Verdis brev till förläggaren i vilket han skrivet att Desdemona för honom ”inte är en kvinna utan en arketyp för det goda, resignerade och uppoffrande” precis som Cordelia och Julia.

Med arketyperna i minnet upptäcker man många exempel, alltifrån ridån med dess naiva potatisstämpeltryck av kameler och palmer från Otellos barndom till presentationen av Desdemona som ett smycke i ett vitrinskåp eller som assistenten i illusionistens magiska låda, där Jago - Gino Quilico - agerar trollkonstnär med enorm vokal nyansrikedom och närvaro. I kärleksscenen bär Desdemona handskar, liksom hennes make, ty ingen av dem är äkta. Hon spelar rollen som undergiven flicka, men Anne Schwanewilds forskande blick, ladylika tålamod och inte minst valörer i hennes underbara stämma skvallrar om något annat.
Och allt detta uppbåd av hövisk förljugenhet krakelerar som ett äggskal på grund av en broderad näsduk! Det kan man kalla musikdramatik.

Annons
X
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X