X
Annons
X
Recension

Belleville baby Stark kärleksberättelse i skenbart enkel form

Det börjar med ett telefonsamtal på franska, där den svenska översättningen i vita textrutor är det enda som syns mot det svarta. Inspirationen kommer från Marguerite Duras ”L’homme Atlantique” som delvis bara är en röst över svarta partier. Det sätter orden i fullt fokus.

Mia Engberg lämnar här det strikt dokumentära som präglade senaste långfilmen ”165 Hässelby” (2005). Om den har hon sagt att det kändes som att hon profiterade på dem hon lyfte fram, när hon inte redovisade sin egen ingång, den verkliga drivkraften bakom filmen. Här är ”Mia Engberg”, en halvt fiktiv karaktär, själva utgångspunkten. Det är en strålande utveckling – i all sin skenbara enkelhet är ”Belleville baby” en sällsynt stark berättelse.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X