X
Annons
X
Recension

Rummet under golvet Stark final i trilogi om de utsatta

Premium

I sin tredje bok om de utsatta i Midsommarkransen är Kjell Johansson mer allvarlig än i de tidigare böckerna, men de underhållande anekdoterna finns kvar. "Rummet under golvet" innehåller en av de vackraste kärleksskildringar jag har läst, skriver Erik Löfvendahl.

I ”Huset vid Flon” (1997) låter Kjell Johansson pojken Einar berätta en svindlande skröna om en långtifrån präktig familj i Midsommarkransen under de första åren efter andra världskriget. Oförglömligt är porträttet av fadern, suputen och skojaren Johan Johansson, som kallar sig själv Greven af Kransen.
Den fristående fortsättningen - ”Sjön utan namn” (2003) - har Einars syster Eva som berättare och den utspelar sig på 1990-talet. Einar har blivit författare, får man veta, och Eva är lärare på vuxenskolan. Trots den trasproletära uppväxten ägnar sig nu båda åt verksamheter som brukar förbehållas medelklassen; de är båda så kallade klassresenärer.

Med sin nya roman Rummet under golvet fullbordar Kjell Johansson den trilogi han kallar "De utsatta". Berättaren i den nya boken är Nils, som någon gång under 50-talet släpps ut från Långholmens fängelse efter sin senaste volta. Han har bestämt sig för att söka upp sin syster Emma Charlotta - mormor
till Einar och Eva - som han inte haft kontakt med på närmare ett halvsekel. Han vet att hon bor kvar i huset vid Flon i Midsommarkransen.
Medan han tar sig runt i södra Stockholm längs det förflutnas stigar, gör han också minnesvandringar. I romanens nuplan går det en dag, men den historia som Nils berättar innefattar ett helt liv.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X