Annons

Synnöve Clason:Stanislavskij ger en originell nyckel till Faust

SCENINGÅNG. Bara om man tolkar Fausts agerande utifrån hans egen synvinkel, och bara om man hela tiden håller vadet med djävulen i minnet, hänger rollfiguren ihop. Björn Levander tar Stanislavskijs teaterteori till hjälp för att förklara en missförstådd karaktär.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Charles Gounods opera ”Faust”, som idag har premiär på Folkoperan i Stockholm, bygger förvisso på Goethes drama med samma namn men undviker – klokt nog – den djupare komplikationen i diktarens text. Hos Gounod och hans librettister står Gretchentragedin i fokus, en nog så gripande berättelse om förförelse och svek, medan det verkligt originella och moderna i Goethes Faustdrama är förhållandet mellan hjälten och hans djävul, Mefistofeles. Här finns en demoni som långt överskrider farligheten i de gamla berättelserna om mannen som ingick en pakt med djävulen för att få sin längtan efter sinnlig och intellektuell njutning tillfredsställd.

För den gamle Goethe var det demoniska personlighetens innersta kärna. Till Eckermann avgav han följande förklaring: ”Det demoniska är det som inte går att bryta ned med förstånd och förnuft. Några människor är helt präglade av sin demon, några behärskas till viss del av den.” Konstnären, framför allt Beethoven, framstod med sitt väsen och sin musik för Goethe som starkt demonisk. Tillfrågad om ”Faust” säger han: ”Mefistofeles är en alldeles för negativ varelse; det demoniska yttrar sig i en helt och hållet positiv handlingskraft.” Denna människouppfattning har antika rötter och kan spåras redan i dramats första tillblivelse på 1770-talet.

Annons
Annons
Annons