Annons
Recension

Svenska Adelns HistoriaStåndet som fällde sig självt

Skoklosters slott uppfördes av Carl Gustav Wrangel under 1600-talet, när den svenska adeln stod som starkast.
Skoklosters slott uppfördes av Carl Gustav Wrangel under 1600-talet, när den svenska adeln stod som starkast. Foto: SCANPIX
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

På Alsnö i Mälaren sammanstrålade år 1280 kung Magnus Birgersson med landets ledande stormän. Mötet, som resulterade i Alsnö stadgar, brukar beskrivas som grundandet av den svenska adeln. Stormännen befriades nämligen från ”all kunglig rätt”, vilket innebar att de slapp skatt, blev frälse, mot att de ställde rustade krigare till kungens förfogande. De inte bara skattebefriades utan fick också en särställning i rikets styrelse genom uppgiften att ge kungen ”råd och hjälp”. Dessa adelsprivilegier var, i högst skiftande former, i kraft till årtiondena innan ståndsriksdagens avskaffande 1866. Om denna samhällselit och dess utveckling har historikern Bo Eriksson skrivit ett allsidigt och imponerande verk, som väver samman kulturella, sociala och ekonomiska förändringar med politiska strider och krigiska bedrifter. Framställningen har än sin tyngdpunkt på enskilda levnadsbanor, såväl mäns som kvinnors, än på samhälleliga omvälvningar vilka påverkade adelns ställning – en variation som gör berättelsen levande och färgrik.

Annons

Det Sverige som fanns under medeltiden var, precis som andra riken i Europa, präglat av ständiga stridigheter mellan kung och ledande adelsätter om makt och inflytande, strider som nästan undantagslöst slutade i brutala och blodiga uppgörelser. Några av dessa, de mest kända, har fått egna namn som Nyköpings gästabud, Engelbrektsfejden, Stockholms blodbad, Sturemorden och avrättningarna i Linköping år 1600. Om kampen mellan adeln och kungamakten är ett av bokens teman, är förhållandena inom adeln ett annat. Eriksson visar här övertygande att adeln aldrig var någon enhetlig och väl sammanhållen gruppering. Först och främst var omsättningen i ståndet stor. Rader av ledande adelsmän antingen avrättades eller, som under stormaktstiden, stupade i strid eller tillfångatogs och försmäktade utomlands. Samtidigt utökades gruppen genom att varje kung nyadlade ett betydande antal framstående ofrälse personer. För det andra var de ekonomiska och sociala klyftorna inom ståndet förbluffande stora, vilket gav upphov till inre konflikter som kungarna skickligt utnyttjade.

Annons
Annons
Annons