Sofia Nyblom:Stalins tryck stärkte Sjostakovitj

Under nästa års 100-årsjubileum blir en gammal kontrovers åter aktuell: sålde Sjostakovitj sin själ för att överleva i Stalins Sovjet? Var han martyr eller dissident? Polarpristagaren Gergiev har uttalat att Stalins enorma tryck tjänade till att göra tonsättaren starkare.

Under strecket
Publicerad
Annons

En poet i Ryssland är mycket mer än en poet, skriver diktaren Jevgenij Jevtusjenko, och syftar på konstnärens svåra roll i ett land med en närmast obruten totalitär historia. Formuleringen kunde lika gärna gälla Dmitrij Sjostakovitj, vars länge ospelade fjärde symfoni framförs i Berwaldhallen i kväll under ledning av 2006 års Polarpristagare, dirigenten Valerij Gergiev. Under 1900-talet uppnådde Dmitrij Sjostakovitj en unik ställning, hyllad av det ryska folket och utnyttjad av Sovjetregimen. I och med radioutsändningen av Leningradsymfonins uruppförande 1942 fick tonsättaren också en stark symbolstatus i väst, då Time Magazine på omslaget återgav Boris Arzybasjevs porträtt av ”brandmannen Sjostakovitj” med underskriften ”bland bomberna i Leningrad hörde han segerns ackord”. Tidskriftens cover story beskriver hur folkhjälten Sjostakovitj komponerat sitt mest ambitiösa verk i pauserna från grävandet av skyttegravar. Det propagandistiska användandet av Sjostakovitjs musik gagnade i det här fallet alliansen mot Tredje riket.

Bilden av Sjostakovitj är förbunden med hans symbiotiska förhållande till Sovjetstaten, som likt en psykopatisk förälder ömsom hyllade hans konstnärskap, ömsom agade honom när hans modernism blev alltför rebellisk. Som tecken på hans martyrskap brukar man hänvisa till en av 1900-talets mest beryktade musikskandaler, partiorganet Pravdas angrepp på operan ”Lady Macbeth från Mtsensk” 1936 i artikeln ”Kaos i stället för musik” som följde omedelbart efter att Josef Stalin sett en föreställning i Moskva. ”Livet har blivit mycket gladare”, löd Josef Stalins paroll under 1930-talets terrorår. Men istället för att ge eko åt den socialrealistiska doktrinen i folkloristiskt inspirerade sånger svarade Sjostakovitj med modernistisk satir. Han tvingades själv stoppa uruppförandet av sin dissonanta fjärde symfoni, gjorde offentlig avbön i Pravda och kunde förvänta sig ett besök av säkerhetstjänsten. Men besöket uteblev.

Annons
Annons
Annons