X
Annons
X

Mats Gellerfelt: Staden var huvudperson i Fogelströms romaner

Läs mer om Streckare från 100 år

Per Anders Fogelström var Stockholmsskildraren framför andra i den svenska litteraturen. Han var en realistisk epiker vars verk för tankarna till 1800-talets romankonst. Gestalterna var både individer och representanter för ett skeende.

Per Anders Fogelström utanför sitt hem på Södermalm.
Per Anders Fogelström utanför sitt hem på Södermalm. Foto: Rolle Rygin/SvD

Det finns författare som är så intimt förknippade med en stad att de nästan framstår som en organisk del av den – som en byggnad, ett monument, som ett eget vimmel i vimlet. Så är det med Joyce och Dublin, Musil med Wien, Döblin med Berlin, Faulkner med Oxford, Mississippi eller Sjöberg med Vänersborg, för att bara ta några exempel bland många. I deras verk växer staden till någonting utöver sig själv, till ett mikrokosmos av det mänskliga samhällslivet i stort, till en bild av världen i all dess storhet och elände.

Till denna sortens författare kan man med fog också räkna den på midsommardagen avlidne Per Anders Fogelström, den författare som, åtminstone i ett brett, folkligt perspektiv, kommit att bli själva inbegreppet av Stockholmsskildraren – att betänka i konkurrens med sådana som Bellman, Blanche, Strindberg, Söderberg fram till senare tids Per Rådström och Per Wästberg. Att Fogelström blev Stockholmsberättaren framför andra berodde väl framför allt på Stad-kvintettens enorma publika genomslag, men också på det oförtröttliga engagemang han visade när det gällde den stad han älskade så högt. I en lång rad Stockholmianaböcker och antologier skildrade Fogelström Stockholm ur olika perspektiv och synvinklar, från norr till söder, från öster till väster. Det behöver knappast sägas att han starkt ogillade och på sitt alltid lika lågmälda och blida sätt kritiserade den vandalernas framfart som förvandlade nedre Norrmalm till den betongöken den är i dag. Extra smärtsamt torde det ha varit för socialdemokraten Fogelström att terrorn mot Stockholm – förvisso präglad av bred partipolitisk enighet – anfördes av partikamrater under ledning av Hjalmar Mehr.

Men Fogelström var långt ifrån någon stadsmiljöfundamentalist. Han visste att mycket var oändligt nedslitet och förslummat, mycket förtjänade verkligen att skatta åt förgängelsen, moderniteten behövde beredas plats. En stad måste växa och förändras – men på ett organiskt, långsamt vis där förändringen stämmer möte med historien och traditionen. Alltså tvärtemot det som skedde i Stockholm.

Annons
X

''Den stad som fanns är dömd att försvinna'', skriver han i ''Stockholm. Stad i förvandling'' (1963), ett brett urval av Axel och Victor Malmströms klassiska Stockholmsbilder. Och han begrundar och instämmer litet motvilligt i själsfränden Per Wästbergs ord, ''meningen med en stad är kanske att den oavbrutet förvandlas''. Ja, men Fogelström redovisar här också den måttfullhet – vackert och litet melankoliskt formulerad – som präglade hela hans syn på stadsmiljö- och byggnadsfrågor:

''Nya vanor och nya tänkesätt kräver nya hus, nya gator, nya städer. Och allt försvunnet ska inte saknas, bilderna som passerat har väl visat att mycket som en gång var inte var gott. Vi får kanske erkänna: Stockholm har varit fulare än vi trott, trasigare, fattigare, smutsigare.

Denna artikel var införd i SvD den 24 juni 1998.

Några vill kanske besegra det förflutnas elände genom att sopa bort alla spår av det gamla : inget värt att minnas, mest nöd, smuts och orättvisor. Andra finner värden att spara [. . .] Vackrare? Fulare? Det lönar sig kanske inte att fundera över det. Det är en annan stad som vi har att ta vård om, att engagera oss för. En stad som kan bjuda på många fler möjligheter än de som försvunnit – men naturligtvis möjligheter till både gott och ont, till lycka och vantrivsel. Och där det gäller att försöka klara av det svåra samspelet mellan gammalt och nytt, mellan viljan att bevara det bästa och önskan att skapa något nytt och bättre än det som tjänat ut.''

Så kan en helhetssyn på staden och dess förvandling och bevarande uttryckas. Och man bör komma ihåg att detta skrevs under en tid då Stockholm var en jämförelsevis liten stad och där programmet inte ännu inletts och där motorledsvansinnet fortfarande var en utopi. Fogelström och alla andra stadens invånare har sannerligen fått se mycket mer värt att bevara förvandlas till grus och aska sedan dess.

Men den stad av smuts och elände, fattigdom och svält, rikedom och skönhet, den existerar faktiskt fortfarande. Lika mycket som Joyces Dublin av 1904 ännu lever i ''Odysseus'', så lever Stockholm från sjuttonhundratal till modern tid i Fogelströms verk, och inte bara – om än främst – i Stad-kvintetten. Redan i debutromanen ''Att en dag vakna'' (1949), som för övrigt var tänkt att heta ''Stad'', försöker han skapa en bred helhetsbild av stadens liv ur olika synvinklar, på ett sätt som kan föra tankarna till så väsensskilda författare som Dos Passos och Josef Kjellgren. Och såväl ''Sommaren med Monica'' (1951), författarens genombrott, inte minst med draghjälp av Ingmar Bergmans på sin tid som vågad betraktade film, ''Möte i skymning'' (1952) och ''Medan staden sover''(1953) är ypperliga Stockholmsskildringar och antyder vad som komma skulle. Särskilt den förstnämnda romanen visar på den betydelse vattnen – numera alltmer naggade i kanten inne i staden – har för Stockholm, en stad som faktiskt ligger i skärgården.

Fogelström fortsatte att vara energiskt produktiv i en rad genrer från journalistik till filmmanus. Det stora projektet stod emellertid för dörren. Stad-kvintetten som skulle göra honom till en av vårt sekels populäraste och mest sålda författare och där den inledande delen blev både film och teaterpjäs på Stockholms stadsteater.

Stad-kvintetten, alltså ''Mina drömmars stad'' (1960), ''Barn av sin stad'' (1962), ''Minns du den stad'' (1964), ''I en förvandlad stad'' (1966) och ''Stad i världen'' (1968) blev redan från början enormt populär och därtill något av en litterär sensation. Inte för att Fogelström var någon förnyare av romanformen. Som berättare var han alltid en traditionell epiker och som stilist sparsmakad och litet försiktig. Nej, det väldiga genomslaget hade andra orsaker, som är synnerligen intressanta att begrunda inte minst ur ett politiskt och litteratursociologiskt perspektiv. Detta kommer säkert att utforskas närmare i de litteratursociologiska kretsarna i Uppsala. Mitt under rekordåren och i en mer än en begynnande historielöshet, inte minst i skolan, träder en författare fram med ett jättelikt kollektivt epos om Stockholm och dess invånare, framför allt då arbetarna men också borgerligheten och kapitalisterna, från 1860, då den första huvudpersonen Tummen anländer till huvudstaden, in i verkets egen tid. I rekordårens Sverige, då den ekonomiska optimismen och rikedomen tycktes oändliga, skriver Fogelström om det Stockholm som var här alldeles nyss – en värld av elände, orättvisor, klassamhälle, hunger och superi.

Fortfarande levde många människor som upplevt detta och för många av dem – bland annat för min egen mor – blev Fogelströms berättelser som en uppenbarelse där han fiskade upp en historia som tycktes näst intill bortglömd ur glömskans flod. Det är en på många sätt sorgsen berättelse, men från det ena tidsspannets mörker vandrar Tummen och hans ättlingar ändå mot ett slags ljus på den andra sidan – från lusaskar till hem, från ofattbar fattigdom, från vedervärdiga arbetsförhållanden till en välplanerad tvåa i lamellhus med badrum och kök, där Volvo pv-n är parkerad på gatan och man sätter in pengar på sparbanksboken för att kunna köpa sig en sommarstuga.

Det är självfallet en enastående förvandling som Fogelström berättar om – hur det efterblivna Sverige på hundra år blir en välfärdsstat och en ekonomisk stormakt. Och vems förtjänst är nu detta? Vem eller vilka man pekar på har givetvis i hög grad att göra med politisk ideologi – entreprenörerna, ingenjörerna, kapitalisterna, uppfinnarna, arbetarna, arbetarrörelsen . . . Ja, vem byggde landet?

Var Fogelströms sympatier ligger råder föga tvekan om. Hans historiesyn, som dock inte skrivs läsaren på näsan, präglas av en djup respekt för den egendomligt envisa reformismen som var den tidiga socialdemokratins, för det strävsamma och lugna samhällsbygget och samhällsförvandlandet. Det finns en märklig samstämmighet mellan Fogelström som Stockholmsskildrare och som skildrare av de politiska och ekonomiska förvandlingarna i Sverige, som ju Stockholm blir en sorts bild av. Det är det organiska växandet, samspelet mellan kontinuitet och förvandling, mellan tradition och modernitet, som är det väsentliga i Fogelströms historiesyn. Därvidlag kan han, som många socialdemokrater av äldre modell, påminna om konservatismens förste store filosof Edmund Burke. För totalitära våldsläror hade den livslånge pacifisten Fogelström ingen förståelse, och i ''Stad'' är bovarna nazister och kommunister, de som stör det gedigna, lugna och strävsamma reformbygget med sina halsstarriga och våldsamma idéer.

Alldeles så okontroversiell var nu inte denna tryggt reformistiska syn när det begav sig. Serien avslutas 1968 och de flesta av de tongivande intellektuella och de som dominerade kultursidorna (de flesta är kvar där än) hade föga till övers för en grundmurat reformistisk historiesyn. Under dessa rekordår, då en svensk arbetare antagligen hade det ekonomiskt tryggare än han har haft det varken förr eller senare, började vänsterintellektuella att enligt gammalt Kominternmönster framställa socialdemokratin som ett klassförrädarparti vilket kompromissat bort den möjliga socialismen. Fogelström lät sig föga beröras – hans väg fortsatte att vara den reformistiska och pacifistiska, i liv som i verk. Sitt djupgrävande i folkets historia fortsatte han ju sedan med Barn-trilogin, ''Vävarnas barn'' (1981), ''Krigens barn'' (1985), och i ''Vita bergens barn'' (1987). Här knyter han ihop Stad-serien med denna, genom att ta ett kliv bakåt till Stad-gestalternas förfäder. Effekten är intressant, ty vi möter naturligtvis ett ännu primitivare och mer efterblivet svenskt samhälle – läs Stockholm – från sjuttonhundratalets mitt till 1800-talets mitt. Men det är ett Stockholm där moderniteten, åtminstone ur en författarens sentida perspektiv, kan skönjas, om än bara under lupp. Kanske randas en ny tid. Folket är fortfarande utsuget och levnadsvillkoren förfärliga. Dock, någonting håller på att ske. Den franska revolutionens och Napoleonkrigens idésådd håller på att ge skörd. Nya liberala tankar om näringsfrihet och skråfrihet vinner inträde; manufakturföretagare börjar att ackumulera kapital, en arbetarklass växer så sakteliga fram och berövar rasande gesäller deras arbeten. Kampen mot den förstelnade ordningen leds av de liberala herrarna, men som Marx visste: den borgerliga revolutionen måste föregå den proletära.

Fogelström har emellanåt kritiserats för att hans epik skall vara mekanisk med ett staplande av händelser på varandra. Kanske skulle han mer ha varierat den episka tekniken i sina sviter. Men samtidigt är denna ''Stilla flyter ån''- metod en del av en estetik, där historien precis som hos Ferdinand Braudel handlar om den ''långa utsträckningen'', om den mycket långsamma förändringen. Fogelström var en realistisk epiker som för tankarna till 1800-talets stora romaner men också till den tidens följetonger. Förvisso finns det en viss mekanik i hans sätt att bygga verket. Varje kapitel inleds med en kortare historisk exposé, varefter följer skildringen av en eller flera gestalters liv, men hela tiden betraktat ur ett historiskt perspektiv. Gestalterna är både individer och representanter för ett skeende – Lukács skulle ha uppskattat denna metod. Också deras erfarenheter är representativa, vare sig det gäller facklig organisation eller att äntligen få en lägenhet med varmvatten.

Även här har det ibland riktats kritik mot Fogelström – nämligen att personerna blir mer representativa än individuella, att det brister i psykologin. Det är som om författarens stillsamma och lågmälda rättvisepatos smittar av sig på gestalterna. Kanske är sättet att beskriva dem ett resultat av Fogelströms idealism, hans, om vi så får säga, godhetspatos. Hans gestalter bär trots sina alltför mänskliga fel och brister på ett inre ljus, en inneboende godhet som inga prövningar lyckas utplåna – ljus som strålar genom den eländigaste vardag och som strålar fram ett hopp om att en dag skall allt förändras. Arbetets söner, sluten er alla! Ja, någon gång skall löftena infrias, heter det och till sist undrar man om det inte finns en kristen humanism i botten hos Fogelström. Hur han än formade sina gestalter så har få svenska författare lyckats skapa karaktärer som Tummen, Henning och Lotten och alla de andra, som så intensivt älskats av så många läsare. För dem lever dessa litterära gestalter som om de vore anhöriga.

Och det är de ju också. Fogelström återskapade på ett enastående sätt en historia som för många av oss är eget kött och blod, en historia som var här alldeles nyss. Ur glömskans flod lyfte Per Anders Fogelström upp historien och de människor som skapar den – varsamt, med oändlig kärlek och oändligt medlidande med de betryckta. Han gav dem ansikte och röst, han gav dem namn och hopp – han gav dem värdighet och stolthet. Men icke att förglömma- i grund och botten är det ju själva staden som är huvudperson!

För denna märkliga insats har Per Anders Fogelström skapat sig en bestående plats i 1900-talets svenska litteratur.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Per Anders Fogelström utanför sitt hem på Södermalm.

Foto: Rolle Rygin/SvD Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 24 juni 1998.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X