Annons

Handbok att bära till en dräkt Stå på egna ben är hennes enda alternativ

Foto: Lærke Posselt

En klaustrofobisk textmassa om familjeumgängets virrvarr. Det är Catharina Gripenbergs nya diktsamling. Oscar Rossi har läst en förryckt resa genom ett igenvuxet barndomshem.

Publicerad

I låten "Om jag nånsin far till Jakobstad igen" sjunger Vasas flora och faunas Mattias Björkas att han aldrig mer kommer att åka till den österbottniska staden. En som däremot återvänder till nämnda stad är poeten Catharina Gripenberg: i hennes fjärde diktsamling "Handbok att bära till en dräkt" – den första utgivningen på nio år – beger sig diktjaget tillbaka till de sammanhang som präglat hennes uppväxt.

I ett ”igenvuxet” barndomshem, där ”släkt medverkar”, försvinner hon in i familjeumgängets virrvarr vid ”långborden” och ”byaråden”. Pronominell förvirring uppstår: ”jag”, ”du”, ”hon”, ”vi” reduceras till utbytbara, anonymiserade definitioner av krångliga sociala relationer bakom skådespel, kostymer och masker. Växelvis uttalar sig diktjaget ”solo” och ”i stämmor”.

Annons
Annons
Annons
Annons