Srebrenicaslånga väg tillbaka

Srebrenica i Bosnien var en av de första städer som FN utnämnde till ”skyddade enklaver”. Ändå skedde här för snart tio år sedan en massaker på 8000 pojkar och män. I Srebrenica träffar Steve Sem-Sandberg människor som lever i skuggan av vad som anses vara det värsta folkmordet på civila i Europa sedan andra världskriget.

Under strecket
Publicerad
De av Srebrenicas män som inte flyr upp i bergen den 12 juli 1995 förs bort till ett uppsamlingsläger för att sedan avrättas.

De av Srebrenicas män som inte flyr upp i bergen den 12 juli 1995 förs bort till ett uppsamlingsläger för att sedan avrättas.

Annons

Hela vägen från Bratunac upp mot Srebrenica har familjer samlats i sina trädgårdar. Grisar helsteks över öppen eld. Männen vänder långsamt spetten medan kvinnor och barn sitter på fällstolar runt om och stirrar in i de fettrykande lågorna. Många av dem vi passerar längs vägrenen bär knippen av ekris på ryggen eller fastknutna över cykelsadeln. En del av risknippena är mer än manshöga med skrumpna brungråa löv ännu kvar längst ut på de spröda grenarna.
Det är den 6 januari. Protestanter och katoliker firar trettonhelg. Ortodoxa ryssar och serber firar julafton enligt den gamla julianska kalendern.
På Sekas Fast Food i Srebrenica sitter några av dem som inte berörs av julfirandet. Ramiza Ibiseviç är en av de få muslimer som tio år efter massakern valt att flytta tillbaka. I kriget förlorade hon sin man och sina två söner. Nu bor hon med sina fyra barnbarn i en liten by utanför Srebrenica. Vägen är dålig, framhåller hon. Men den har blivit bättre. Även om bussen fortfarande inte kan köra ända fram.
In till staden har hon kommit eftersom hon och andra återvändande muslimer anmodats att lämna in vissa personhandlingar till myndigheterna. Men nu är det ju julafton och allt är stängt. Ramiza Ibiseviç får finna sig i att återvända med oförrättat ärende. Om det nu alls går någon buss en dag som denna.
Sekas Fast Food är det slags kafé man hittar överallt på Balkan, med män som sitter och stirrar tomt ut i luften. Närmast serveringsdisken har två äldre muslimska herrar i basker bänkat sig. Den ene av dem skjuter med orörlig min in den ena välformulerat uppgivna frasen efter den andra medan hans bordsgranne ler generat.
”Jag har kommit hit för att dö, den här staden är redan död”, säger den talföre. ”Alla som återvänt hit har gjort det för att dö.”
Bordsgrannen ler sitt besvärade leende.
”Problemet är bara att när du dör finns det ingen kvar som kan gräva din grav.”
”Jag fryser om benen”, säger Ramiza Ibiseviç som sitter närmast dörren.

Annons

Tio år efter massakern är Srebrenica fortfarande en spökstad. Huvudgatan som
stiger allt brantare ju högre upp i staden man kommer är gropig och lerig, fasaderna på hyreshusen längst ner koppärriga av granat- och skotthål. Högre upp följs två eller tre raserade eller helt sönderskjutna hus av något enstaka som tycks intakt eller på väg att rekonstrueras. Nya fönster har satts in, men putsen har ännu inte kommit på fasaden. Om det inte varit för all vedrök och de sporadiska smällarna från nyårsraketer skulle staden ha verkat helt obebodd.
För tio år sedan, på våren och sommaren 1995, var mellan 50 000 och 60 000 människor instängda i denna av FN utnämnda ”skyddade enklav”. Bara en tiondel av de konvojer med mat och medicin som UNHCR skickade hit släpptes igenom av BSA, den belägrande bosnienserbiska armén. Förhållandena inne i staden var vedervärdiga eftersom BSA under framryckningen förstört stadens vattendepå. Sjukhuset hade inte medicin nog att ta hand om alla skadade och sårade soldater som trängts samman där inne.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons