Recension

The way way backSpritindränkt familjekrasch

Toni Collette och Steve Carell åker på bilsemester igen tillsammans. Men ”The way way back” ska ej misstas för en uppföljare till ”Little Miss Sunshine”.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

14-årige Duncan (Liam James) sitter inte ens i baksätet när den nya familjekonstellationen drar iväg på sin första sommarsemester tillsammans. Där ligger nämligen styvsystern utfläkt. Hon är några år äldre och betraktar honom som en synnerligen umbärlig och töntig bebis som hon inte har någon lust alls att släpa runt med under veckorna de ska tillbringa i strandvillan, eftersom hon tänker ägna sig åt seriöst festande och snärjande av snygga killar. Hennes förakt är kompakt.

Och mamma sitter med sin nye pojkvän där framme, till synes förblindad av kärlek, oförmögen att uppfatta hur dryg och odräglig denne skenhelige smygtyrann egentligen är. Nej, Duncan får sitta på en bänk allra längst bak, way way back, i kombibilens bagageutrymme, med ansiktet vänt bakåt, mot den hemort han har lämnat högst motvilligt. Han har ingen lust att följa med på det här. Att de vuxna hela tiden säger åt honom att anstränga sig för familjefridens skull gör inte saken det minsta enklare.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons