Annons

Språkpolitik i fokus

Under strecket
Publicerad

Möjligen avgjordes valet av en språkpolitisk fråga. Den var också huvudtemat när Nordens språkvårdare för tre veckor sedan höll årligt möte, denna gång i Danmark: hur ska språkvård och språkpolitik förhålla sig till de nordbor som inte har nordiskt modersmål?
Danmark, Finland och Island har dokumenterade kunskaper i ett nationalspråk som krav för nytt medborgarskap. I Finland kombineras bestämmelsen med en imponerande vidsyn i förslaget till ny språklagstiftning (att gälla från 2004); grundlagens paragraf 17 stadgar att ”... samer, romer och andra grupper har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur”. Det gäller exempelvis de cirka 6 500 somalierna eller 3 500 vietnameserna i Finland.
Men inget land kunde rapportera om speciella effekter av ett språkkunskapskrav. Inte heller diskuterades språktest som en stor fråga. Frågorna var av mer grundläggande slag.

Vad är exempelvis huvudmålet med att invandrarbarn undervisas i och på sitt eget modersmål? Är det assimilation, det vill säga att modersmålsundervisningen gör det lättare att också lära sig det nya landets huvudspråk och att hänga med i skolan? (Ingen ifrågasatte det väldokumenterade sambandet mellan modersmålskunskaper, andraspråkskunskaper och skolframgång.) Eller är det lika mycket integration: samhället tillförs medborgargrupper med välutvecklade kunskaper i ett språk som tidigare inte varit representerat?
Norge har gått från en integrationsmodell i 1987 års läroplan till en assimilationsmodell i 1997 års plan; norskkunskaperna blev modersmålsundervisningens yttersta mål. I Sverige är signalerna motsatta. Den parlamentariska utredningen Mål i mun (SOU 2002:27) föreslår att varje medborgare ska ha rätt till språk i tre dimensioner: sitt modersmål, landets huvudspråk svenska och främmande språk.

Annons
Annons
Annons