Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

En människa tvättar sig ren i en sjö Språkligt spännande och egensinnig poesi

Felicia Stenroth lyckas skriva precis lagom mycket och få det utelämnade att eka desto starkare. Nu debuterar hon som poet, med en diktsamling om vuxenblivande och förlust.

Foto: Angelica Zander

Bokvåren 2017

En människa tvättar sig ren i en sjö

Författare
Genre
Poesi
Förlag
Norstedts
ISBN
9789113074986

63 sidor

Felicia Stenroth debuterade 2012 med ”Bilder som inte angår mig” och återkom 2015 med ”Indianlekar”. I centrum för båda romanerna står unga kvinnor som är förlorare i klassamhället. De har hamnat utanför den tillvaro som anses lyckad, men bildat sin egen värld – åtminstone mentalt. Men främst utmärks Stenroths romaner av sin språkhantering.

Idag är det ont om den sortens diktsamlingar som faktiskt utgör samlingar av enstaka, självständiga dikter. Den moderna diktsamlingen tenderar att bestå av texter som har starka band till varandra, även om de ofta bildar olika sviter. Hos Stenroth finns inga avbrott, bara en enda poetisk berättelse, som tar avstamp i en återberättad födelse och stegvis närmar sig ett chockartat dödsbesked.

barnet sluter munnen om moderns kropp och någonstans / släpper modern kroppen helt och hållet / barnets ilskna ögon när det äter hennes kropp / barnets klistriga fingrar när det fingrar

Annons
X

Stenroth arbetar med en både repetitiv och komplex tematik. Hår tuggas, ett barn plockas ut ur en kropp, en kvinna simmar i en sjö. Någonting händer för första gången. Saker som förut har funnits försvinner. Den språkligt spännande kompositionen bygger på ständiga syftningar tillbaka i texten. Tillsammans bildar de spiraler av betydelse – och av betydelseförskjutning, eftersom upprepningarna rymmer små men ständiga glidningar.

Mest centralt är ändå rollen som kvinna och dotter, där modern utgör det tomrum som dikterna försöker fylla med ord. Tillsammans med Hanja, som bara kallas vid namn men som kanske är mormodern, närmar sig jaget sina minnen av mamman. Dottern stegar runt i det förflutnas rum ”som om de fortfarande fanns där / som om / man ännu kunde röra sig igenom dem”. Även i dotterns röst saknas något, nämligen finskans melodier: ”första gången barnet insåg att det förlorat ett språk var språket sedan länge borta”. Förlusten och vuxenheten går till slut inte att skilja från varandra.

första gången jag stod ensam kvar var sjön bara en sjö / och kroppen som jag hade kvar / kunde inte ens simma

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Simturen i sjön och det tuggade håret blir symboler för det som inte går att begripa. Att den mor som en gång plockade ut barnet ur sin egen kropp kan ha reducerats till aska – och att det materiella arvegodset ter sig så futtigt, i jämförelse med vidderna av minnen. Här finns en kärlek som är smärtsam, men också bärande: ”och barnet formade med näven ett hjärta och näven bultade i henne”.

    Som romanförfattare har Stenroths främsta kännetecken varit hennes poetiska sätt att fullända varje mening. Som poet är hennes styrka att hon arbetar med karaktärer och låter texterna bilda ett kammarspel av ekon. Hon ger rum åt den bottenlösa sorgen – och åt allt det som inte går att tvätta bort.

    Annons
    Foto: Angelica Zander Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X