Annons
X
Annons
X
Kultur
Recension

Språkligt och själsligt finlir

GALGHUMOR. Det handlar om att delta eller att vara frånvarande. Sara Paborns andra roman är intelligent undergångsprosa om en far-dotter-relation i svaj. Och om konsten att döda en tupp.

Sara Paborn föddes 1972 i Blekinge. Nu bor hon i Hägersten i Stockholm och skriver på diktsamlingen När jag var en drömmare och du var min dröm.
Sara Paborn föddes 1972 i Blekinge. Nu bor hon i Hägersten i Stockholm och skriver på diktsamlingen När jag var en drömmare och du var min dröm. Foto: ANDERS KYLBERG

När Sara Paborn debuterade med sin roman ”Släktfeber” för ett par år sedan var det tydligt att många kritiker inte riktigt visste hur de skulle hantera den. Trots att den överlag fick ett gott mottagande tydde många av recensionerna på en tydlig ambivalens: vad var detta egentligen?

Var det en feelgoodroman, endast avsedd att underhålla och få läsaren att må bra? Och varför, som åtminstone en kritiker skrev, fick den henne i så fall inte att må bra?

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Eller var romanen, som en del andra recensenter ville göra gällande, i själva verket ett allvarsamt existentiellt drama om familjekonflikter?

    Annons
    X

    Sara Paborn förvirrar, vilket gör henne till ett angenämt tillskott i den nyare berättarfloran. Hon förvirrar genom sin ton, en slags galghumoristisk underdriftsprosa som inte väjer för mörkare stråk. Hon förvirrar också genom sina berättelser, som ofta på ett intelligent sätt undviker att ta in på de förväntade vägarna.

    Det gäller i hög grad även hennes andra roman, ”Tuppen och havet”. Här har hon skruvat till såväl tematiken som tonen ytterligare. Scenariot är i och för sig igenkännbart: berättelsen utspelar sig på en karg ö med få invånare, där fyren utgör ett slags medelpunkt. Dit kommer romanens kvinnliga huvudperson för att hälsa på sin pappa. På sant muminpappamanér har pappan flytt vardagen i stan för att leva eremitliv på ön. Även hans vuxna dotter har ett starkt behov av att vända sig bort, och frågeställningen om att vara frånvarande eller att delta är romanens smärtpunkt.

    Mellan fadern och dottern utspelar sig ett drama som i Paborns händer bitvis är ett mästerstycke i såväl språkligt som psykologiskt finlir. Pappan är milt excentrisk, men hans excentricitet tippar aldrig över i kliché. Relationen mellan far och dotter är inte självklar; där finns kärlek men den är inte alldeles lätt att skönja. Far och dotter förenas dock snart i ett gemensamt projekt. Hos grannen, en internationellt känd fotograf, bor en sällsynt art av sydamerikansk stridstupp som stör nattsömnen för både far och dotter.

    De bestämmer sig för att det enda vettiga är att försöka ta tuppen av daga – och eftersom de inte klarar av det själva fångar de en mink som de planerar att släppa lös på tuppen vid lämpligt tillfälle. Åtgärderna för att genomföra planen beskrivs omsorgsfullt och ibland lite väl detaljerat; denna absurda idé växer till ett livsprojekt som handlar om den rena existensen. För vad symboliserar den där tuppen egentligen? Med sitt uppfordrande galande omöjliggör den det undflyende som pappan och dottern längtar efter. Den symboliken är enkel, kanske lite för enkel, men absurditeten i själva historien gör att det ändå inte blir banalt.

    Med i berättelsen finns också huvudpersonens pojkvän, en genuint världsfrånvänd poet som dök upp redan i den första boken, mycket roligt parodierad. Deras förhållande är av det svalare slaget – föga förvånande eftersom poeten skrivit en diktsamling med tema avhållsamhet – och huvudpersonen dras istället starkt till en enstörig fyrvaktare på ön. Den kärlekshistorien är romanens svagaste punkt, ligger några gånger farligt nära banalitet, men Paborn räddar situationen än en gång genom sin oförutsägbarhet. Hur tänker jag inte avslöja, för att inte sabotera läsningen.

    Det ska bli intressant att se hur Sara Paborn utvecklar sitt författarskap framöver. Hon skulle kunna gå mot en mer underhållningsinriktad litteratur, kanske en dag börja skriva de feelgoodromaner hon redan nu beskyllts för. Men något säger mig att hon kommer att gå i motsatt riktning. Att hon kommer att fortsätta odla det mörka stråket, den existentiella tematiken. Jag hoppas det. Och jag hoppas också att hon inte, oavsett vilken väg hon väljer, kommer att släppa sin ovanliga humor.

    Annons
    Annons
    X

    Sara Paborn föddes 1972 i Blekinge. Nu bor hon i Hägersten i Stockholm och skriver på diktsamlingen När jag var en drömmare och du var min dröm.

    Foto: ANDERS KYLBERG Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X