X
Annons
X
Krönika

Olle Josephson: Språkliga band trots 500 års skilsmässa

Jag öppnar Thom Lundbergs uppmärksammade debutroman om resandefolk, ”För vad sorg och smärta” (anmäld i SvD den 6 februari.) Redan på första sidan läser jag: ”Amandus släppte taget och lät sin äldsta som dra voddringen ensam. Den grejj de köpt uppe i Boråstrakten, en norsk dölehäst, […] hade Amandus varit tvungen att bikkna igen ett par mil norr om Varberg. Loverna behövde familjen…”
Därmed har svensk resanderomani äntligen emanciperat sig som litteraturspråk! Ordförklaringar ges inte, ej heller ordlista i slutet. Den som inte förstår betydelsen av sammanhanget får gå till den fina ”Ordbok över svensk romani” från 2008 av Lenny Lindell och Kenth Torbjörnsson-Djerf.

Så bör det också vara, lika väl som det inte krävs ordförklaringar när exempelvis en figur i en Hjalmar Bergman-roman utbrister "Elle est charmante, la petite!" Resandefolkets romani har talats i Sverige sedan 1500-talet, närmare 400 år före all annan romani; det är en minst lika viktig del av svensk språkhistoria som den forna överklassens franska fraser. Men så mycket mera dold. Resandefolket höll länge sitt språk för sig själva; att använda det inför andra kunde vara förknippat med livsfara. "Förbrytarspråk" kallas det i vetenskapliga framställningar långt in på 1900-talet. Språkvirtuosen Almqvist låter några "rövare" tala resanderomani i äventyrsromanen "Tre fruar i Småland" 1843, men då med ordförklaringar i noter om "zigenarnas tjuvspråk".

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X