Annons
Recension

Jag duger inte åt lyckaSpråkkänslan bär löfte om en bra andrabok

Märta Fohlin är född 1992 och studerar juridik.
Märta Fohlin är född 1992 och studerar juridik. Foto: SARA MORITZ
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Jag tänker att jag sällan läst ordet ”väninna” så många gånger som i Märta Fohlins debut. Ordet är töjbart; den person som omnämns som den jagberättande huvudpersonens väninna är även hennes älskarinna och föremål för både kärlek och längtan. Den ena omslagsfliken konstaterar att Fohlins debut är en bok som ”nästan uteslutande består av kvinnor” och det är ingen överdrift. En man figurerar som en del av minnesbilder från ett annat liv, annars är romanen uppbyggd kring huvudpersonens reflektioner kring sig själv och kvinnorna i hennes omgivning.

Några är namngivna, andra omnämns med förkortningar; alla framstår de som mer eller mindre disharmoniska och sökande. Även huvudpersonen söker, framför allt efter en balans mellan det alldeles nödvändiga behovet av ensamhet och det lika nödvändiga behovet av närhet och mänsklig kontakt. Resonemangen om ensamhetens betydelse och innebörd är bokens röda tråd. Även i sällskap med andra är känslan av ensamhet förhärskande. Omgivningens oförstående är något självklart: ”De förstår inte ensamhetens fulla innebörd, de förstår inte att jag lever i ensamhet. Jag är ensam av hälsoskäl, jag är nykter i behov av inre frid, jag är tyst för att släcka de inre skriken, så att de inte blir skrik som riktar sig utåt.”

Annons
Annons
Annons