Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Ett träd med vida grenar. De indoeuropeiska språkens historia Språket som nyckel till glömda kulturer

Ett träd med vida grenar. De indoeuropeiska språkens historia

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Prisma

236 s.

Indoeuropeisk språkforskning var förr ett respekterat humanistiskt paradämne men missbrukades av rasister och har därför på senare tid haft oförtjänt dåligt rykte i Sverige. Ämnet går ut på att jämföra besläktade språk i Europa och Asien för att räkna ut hur det gemensamma urspråket, indoeuropeiskan, var beskaffat samt hur detta urspråk utvecklats till dagens många skilda språkfamiljer: germanska, slaviska, keltiska och så vidare.

I och för sig borde inte sådan forskning vara kontroversiell, men olyckligtvis fick en del 1800-talsforskare för sig att de förfäder som en gång i världen talat indoeuropeiska tillhörde en särskilt förnäm folkstam, de så kallade arierna. Så blev det fritt fram för nazisterna att predika sin lära om att ”ariernas” mest renrasiga ättlingar bland Nordeuropas germaner borde härska över andra folk.

I välment men missriktad reaktion mot sådana irrläror har en del politiskt korrekta ideologer ifrågasatt indoeuropéernas existens och den jämförande indoeuropeiska språkforskningens värde. Svenska professurer i ämnet har avskaffats som obehövliga, sedan våra forskningspolitiker valt att satsa på mer tidsenliga språkämnen. På andra håll i världen har dock den indoeuropeiska forskningen gått vidare och nått spännande resultat, som inte har det minsta med rasism eller nationalchauvinism att göra.

Annons
X

Och det ser nu äntligen ut som om denna forskning kan få en renässans även i vår avkrok av Europa genom den förträffligt uppdaterade introduktion till ämnet, Ett träd med vida grenar, som det unga lundensiska språkgeniet Ola Wikander författat.

Wikander är noga med att påpeka att indoeuropeisk språkforskning handlar om språk och inte om ras. Visserligen talar man i båda fallen om ”stamträd” med olika ”grenar”, ”ätter” och ”familjer”, men det rör sig ändå om olikartade företeelser som ingalunda behöver följas åt. Jiddisch som talas av judar och engelska som talas av afrikanamerikaner är för övrigt grenar på det indoeuropeiska språkträdet i lika hög grad som tyska eller svenska. Och de äldsta indoeuropéerna har knappast varit speciellt ”renrasiga” eller kulturellt överlägsna andra folk.

Däremot ger ordförrådet och språkutvecklingen i kombination med arkeologiska fynd viktiga nycklar till Europas och Asiens äldsta kulturhistoria. Det är bland annat detta som gör indoeuropeiska studier så fascinerande. Dessutom har själva den komparativa metoden, som går ut på att rekonstruera äldre språk genom att jämföra senare språkformer, en underbar skönhet jämförlig med matematikens.

Själv insåg jag inte detta som ung student. Jag tyckte på den tiden att språkhistoria var döds­tråkigt. Ljudskridningar, grammatiska finesser och de nordiska språkens förhållande till urgermanska, latin och grekiska lämnade mig kall.

Men när unge Wikander lägger ut texten blir jag oerhört upptänd och vill genast lära mig mera. Dels har han en suverän förmåga att se även den minsta språkliga detalj i ett större sammanhang, dels ger han liv åt sin framställning med konkreta och fantasieggande exempel.

Störst glädje har jag ändå av de kapitel där Wikander lämnar det strikt språkliga och går över till mer kulturhistoriska frågor om indoeuropéernas urhem, livsvillkor och religion. Han rör sig här med försiktighet och är kritisk mot äldre forskare som fransmannen Georges Dumézil, som ansett sig kunna rekonstruera den indoeuropeiska mytologin genom djärva jämförelser mellan indiska, romerska och fornnordiska gudamyter.

Han avfärdar också en rad andra teorier såsom mer eller mindre ideologiskt betingade, häribland postmoderna teorier om att indoeuropéerna bara skulle vara mytiska konstruktioner i nutida rasisters fantasi. Genom att strikt hålla sig till den äldsta vokabulär som kan påvisas vara identisk i ett flertal dotterspråk – ord för ”häst”, ”ko”, ”plog”, ”får” med mera – kan Wikander trots allt ge en konkret och övertygande bild av det halvnomadiska bondesamhälle där indoeuropéerna levt och verkat några tusen år före vår tideräkning, sannolikt någonstans på de sydryska stäpperna, innan de – eller åtminstone deras språk – började breda ut sig över Europa och sydvästra Asien.

En fråga som han tar upp men aldrig besvarar är varför just de indoeuropeiska språken fick en sådan otrolig framgång att de lyckades konkurrera ut andra tungomål i området. Här återstår, såvitt jag kan se, ett mysterium som förtjänar närmare utredning.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X