X
Annons
X
Recension

Till sista andetaget Språket skapar inre film

FLYTTANKAR. Anne Swärds ”Till sista ande­taget” pendlar på ett fantastiskt sätt mellan is och eld, norr och söder, kärvhet och skönhet. Det är en av de absolut starkaste romaner jag läst på länge, skriver Erik Löfvendahl.

En hel släkt har flyttat från det nordligaste landskapet i Sverige till det sydligaste, kanske på grund av en familjehemlighet. Lo växer upp omgiven av fastrar och mostrar som håller sina kärleksfulla ögon på henne. ”Till sista andetaget” har en kvinnlig jagberättare med samma födelseår som Anne Swärd själv, men med tanke på vilken skicklig romanförfattare hon är ska man nog inte dra för långtgående slutsatser av det. Kanske leker hon bara med de förväntningar man kan få om att detta skulle vara självbiografiskt.

En het sommar börjar det brinna i kornåkern intill och medan brandkåren dröjer, går folk i samhället man ur huse för att hjälpa till med släckningsarbetet innan lågorna når bostadshusen. Lo, som vid det här laget är sju år gammal, får syn på en tonårspojke hon aldrig sett förut som med risk för sitt eget liv hjälper till.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X