Annons
Recension

Tre berättelser; tre mänSpråket avslöjar existentiella murar

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Språket är ett omistligt verktyg för mellanmänsklig kommunikation, men kan inte sällan resa en mur mellan människor – då andas orden tomrum och ensamhet. I sin bok ”Tre berättelser; tre män” utforskar den franska författaren Valérie Mréjen genom olika berättarröster språkets existentiellt mångskiftande landskap. Som titeln antyder innehåller boken tre huvudberättelser: ”Min morfar”, ”Citrusmannen” och ”Eau sauvage”.

Genom till synes osammanhängande fragment berättar den kvinnliga huvudpersonen (och författarens namne) i ”Min morfar” om sina nära och kära, om skilsmässor, kvinnoaffärer och andra pikanta familjeangelägenheter. Det är först när läsaren lägger ihop de olika brottsstyckena, och det som kan läsas mellan raderna, som berättelsens mosaikmönster tydligt framträder. Och då blir det uppenbart att det är en familj där skenet bedrar: morfadern, som hävdar att han under kriget mer eller mindre varit med i motståndsrörelsen, har två volymer av ”Tredje riket” i sin bokhylla, med hakkors på ryggen. Familjemedlemmarna har över huvud taget svårt att kommunicera med varandra. Under sina regelbundna Italienvistelser skickar morfadern vykort – men adresserade till hunden. Pappan förebrår barnen att de har kommunikationsproblem sinsemellan, men när de försöker samtala med honom lyssnar han bara med ett öra. Om ett av barnen sitter vid bordet med pappan börjar denne i stället prata med hunden vid sina fötter.

Annons
Annons
Annons