Annons
X
Annons
X

”Språket är ett maktinstrument – alltid tveeggat”

Nobelpristagaren J M Coetzee besöker ett fängelse som en del i en seminarieserie i Buenos Aires. SvD:s Magnus Persson åkte till Cátedra Coetzee för att lära sig mer om litteraturens villkor på södra halvklotet – och kom hem med viktiga lärdomar om böckers makt.

J M Coetzee signerar internernas texter på ett fängelse utanför Buenos Aires.
J M Coetzee signerar internernas texter på ett fängelse utanför Buenos Aires. Foto: Magnus Persson

Det är svårt, nästan omöjligt, att i dag föreställa sig den enorma tilltro man i västvärlden hade till litteraturen när det moderna samhället ännu var ungt. I utbildningssystemet fick litteraturen uppgiften att fungera som ett för landet enande kitt; utan en stark och traditionsrik nationallitteratur fanns det heller ingen nationalstat värd namnet. Från hybris till uppgivenhet, kan man sammanfatta utvecklingen de senaste etthundrafemtio åren så?

Jag har åkt till Buenos Aires för att under ett par veckor delta i ett intensivt seminarium på Universidad Nacional de San Martin, lett av den sydafrikanske författaren och nobelpristagaren J M Coetzee. Frågor om litteraturens makt och maktlöshet aktualiserar sig här också, men med andra facetter och utifrån andra perspektiv, som visar att västvärldens berättelse om litteraturens uppgång och fall inte är den enda möjliga.

Inom ramen för Cátedra Coetzee, som professuren heter, arrangeras två gånger per år en seminarieserie. På våren bjuder Coetzee in två författare från Australien, och på hösten två från södra Afrika. Det gemensamma temat är ”Literaturas del Sur” och syftet är att öka det direkta utbytet mellan det södra halvklotets litteraturer utan att de ska tvingas ta omvägen via den litterära, politiska och ekonomiska maktens olika metropoler och maktcentra i Norr. På årets seminarium som jag deltog i hade Coetzee bjudit in Antjie Krog från Sydafrika och Mia Couto från Moçambique. Tillsammans representerar de tre författarna både närbesläktade och olika hållningar till frågan om litteraturens makt.

Annons
X

Vad Coetzee själv tycker är inte lätt att veta. Han håller en mycket låg profil under seminariet, yttrar sig sällan, men verkar lyssna desto intensivare. Ledtrådar finns naturligtvis i hans romaner. I “Onåd” får vi ta del av litteraturprofessorn David Luries degradering från expert på engelsk romantisk poesi till föreläsare på en kurs i kommunikation, en kurs som han innerligt avskyr och ser som ett symptom på den förlorade tilltron till litteraturens makt. Att den goda litteraturen emellertid inte är en garant för god moral illustreras tydligt av att Lurie som privatperson är ett riktigt svin: han utnyttjar en av sina studenter sexuellt och vägrar att be offentligt om ursäkt.

Är det litteraturens fel? Naturligtvis inte. Men det finns i Coetzees verk en oroande närhet mellan konst och grymhet. Inte så att det ena orsakar det andra, utan de står på ett provocerande sätt sida vid sida. På så vis sätts olika hållningar till litteraturen och etiken på spel och konfronteras, och det är inte minst läsarens ansvar att förhålla sig till dem aktivt och kritiskt prövande. Rymmer inte denna hållning en uppfordrande idé om litteraturens, mot alla odds, fortsatta – och nödvändiga – makt?

Coetzee har kritiserats för att inte angripa apartheid direkt i sitt skrivande. Det är en missriktad kritik, som bygger på en ytlig läsning, blind för berättelsernas politiska underströmmar. Romanen är därtill ett långsamt medium som inte lämpar sig särskilt väl för att kommentera dagsaktuella händelser. Det är det vi har journalistiken till, och Antjie Krog är inte bara en hyllad poet utan också en av Sydafrikas mest kända journalister. Hennes mest uppmärksammade bok är utan tvekanCountry of my scull” (1998), som är resultatet av flera års rapporterande om den sydafrikanska Sannings- och försoningskommissionens (TRC) arbete med att utreda övergrepp begångna under apartheid. 

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Boken består av utförliga utdrag från några av de tusentals vittnesmål som lämnades av både offer och förövare på båda sidor.

    Boken består av utförliga utdrag från några av de tusentals vittnesmål som lämnades av både offer och förövare på båda sidor, varvat med hennes egna reflektioner om landets blodiga historia och gryende demokratiska framtid. Det är bitvis outhärdlig läsning. Redogörelserna för mord, misshandel, kidnappning, tortyr, våldtäkt kryper under huden. ”Det finns inga gränser för vad en människa kan göra mot en annan människa”, var Krogs spontana reaktion efter att vi hade besökt Esma, ett av den argentinska juntans största tortyrcenter, beläget mitt inne i Buenos Aires i idyllisk omgivning, nu omvandlats till museum och minnesplats för offren. 

    Litteraturuppläsning i fängelset med J M Coetzee och Antjie Krog (2 från höger) som inbjudna gäster. Längst till vänster syns artiikelförfattaren. Foto: Romina Oliveto

    Språket är ett maktinstrument, alltid tveeggat, som kan tas i både förtryckets och motståndets tjänst. När jag läser och lyssnar till Krog får jag en stark känsla av att hennes bakgrund som poet gör journalistiken skarpare, mer kritisk och lyhörd. Det finns en passage i “Country of my scull”som särskilt dröjt sig kvar.

    Hon tar sig an ett av vittnesmålen som vore det ett stycke poesi. Det handlar om en fåraherde vars familj utsatts för brutala övergrepp av säkerhetspolisen. De välvilliga representanterna för TRC vill hjälpa mannen, så att allt blir rätt. Det visar sig nämligen att hans vittnesmål inte infriar förväntningarna på genren (en bestämd kronologi, vissa givna teman osv.). Krog visar hur fåraherdens envisa fasthållande vid sitt eget tal använder sig av retoriska grepp som förstärker budskapet. Litteraturens makt ligger kanske i det här fallet i att den kan göra oss mer medvetna om språkets dubbla roll: som tvångströja och instrument för frihet.

    Mia Couto belyser under sina seminarier muntlighetens avgörande betydelse för litteraturens utveckling i Moçambique. Även om cirka 65 procent av befolkningen talar portugisiska så gör man inte det i alla sammanhang, och utöver den gamla kolonialmaktens språk finns det åtminstone fyrtio språk till i landet. Den skrivna litteraturen är i hög utsträckning tvingad att använda sig av de gamla förtryckarnas språk.

    Couto berättar med stor inlevelse om vilken viktig roll den brasilianska litteraturen och populärmusiken spelat för den portugisiskspråkiga litteraturen i Afrika, och för det egna skrivandet. Särskilt Jorge Amado. Hans berättelser förflyttar sig från en skuggig veranda i Salvador de Bahia, hela vägen över Atlanten, till Couto och hans författarkolleger. Som blir fullständigt förbluffade. För första gången känner de igen sig i ett språk som inte är deras, de ser att maktens språk också kan vara motståndets språk. ”Hans karaktärer tar steget rakt in i våra egna liv”, skriver Couto på ett ställe. De välbekanta gatorna, templen där samtal med gudarna fördes, doften av maten, kvinnornas parfymer. ”Jorge Amado fick oss att, på djupet, hitta hem till oss själva.”

    Couto har en optimistisk syn på litteraturens ställning, trots den ojämlika tillgången till tryckkulturen och mängder av ekonomiska och sociala problem i landet. Författarens status har alltid varit hög, säger han. Litteraturen sågs som ett viktigt vapen i frihetskampen mot Portugal, och många av revolutionärerna var också poeter (han poängterar att åtskilliga av deras texter rent estetiskt inte håller i dag).

    I Moçambique betraktas författare som rockstjärnor enligt Couto, och namn som Noemia de Sousa, José Craveirinha och Rui Knopfli har en given plats i skolans och universitetets litteraturundervisning. Men eftersom Moçambique fortfarande är en starkt muntlig kultur, kan litteraturen inte bara bäras av orden, den måste förkroppsligas, bli musikalisk. Och det är så den också bör läsas – kroppsligt, med stark inlevelse.

    Under en tv-intervju efter uppläsningen händer något mycket ovanligt. Coetzee uttalar sig nämligen direkt om litteraturens makt.

    En vecka in i vår vistelse i Buenos Aires får jag och min kollega Marie Thavenius ett erbjudande om att följa med Coetzee och Krog till ett fängelse utanför staden som universitetet samarbetar med – Unidad Penitenciaria 48 i José Léon Suárez. Fångarna erbjuds högskoleutbildning inom allt ifrån sociologi till kreativt skrivande. Vi åker dit i en liten minibuss, motorvägen ersätts av mindre och mindre vägar, den sista är av grus och har stora hål i marken. Vi får gå igenom tretton grindar kontrollerade av beväpnade vakter innan vi kommer fram till universitetets ”campus” på fängelset.

    Ett trettiotal förväntansfulla fångar väntar på Nobelpristagaren. Press och tv är på plats, liksom fängelsedirektören och säkerhetsministern för provinsen Buenos Aires. I en och en halv timme läser fångarna sina dikter och noveller för oss. Det handlar om barndomsminnen, fria fantasier, och tankar om livet i fängelset. Efteråt vill fångarna både få sina egna alster och Coetzees böcker signerade av mästaren. Det är gripande. 

    Vi får gå igenom tretton grindar kontrollerade av beväpnade vakter innan vi kommer fram till universitetets ”campus” på fängelset. Foto: Magnus Persson

    Framför allt händer under en tv-intervju som görs efter uppläsningen något mycket ovanligt. Coetzee uttalar sig nämligen direkt om litteraturens makt. Han säger: ”Jag tror det är viktigt för människor vars förhållande till världen har präglats av handling, och särskilt då våldsam handling, att börja arbeta genom ordens medium… och skapa symboliska, icke-våldsamma förhållningssätt till den.”

    Litteraturen visar alltså att det finns alternativ, att livet och verkligheten kan se annorlunda ut. Den insikten rymmer fortfarande en sprängkraft som inte ska underskattas.

    Annons

    J M Coetzee signerar internernas texter på ett fängelse utanför Buenos Aires.

    Foto: Magnus Persson Bild 1 av 3

    Litteraturuppläsning i fängelset med J M Coetzee och Antjie Krog (2 från höger) som inbjudna gäster. Längst till vänster syns artiikelförfattaren.

    Foto: Romina Oliveto Bild 2 av 3

    Vi får gå igenom tretton grindar kontrollerade av beväpnade vakter innan vi kommer fram till universitetets ”campus” på fängelset.

    Foto: Magnus Persson Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X