Recension

Min fru går igenSpiritism som står still

Under strecket
Publicerad
Annons

Dramaten har detta spelår med berömvärd nit och pedagogik visat hur svårt det är att med svensk, aningen tungfotad psykologisk realism som bas spela engelsk komedi. Säsongen påbörjades med Black Comedy av Peter Schaffer och avslutas nu med Min fru går igen, skriven av Noël Coward 1941. Två utmärkta exempel på att man inte snyter brittisk teaterespri ur näsan. Komedi, som ofta bryter ny mark för vad som anses sedligt, åldras snabbt. Kvickhet, likaså. Om ett 64-årigt lustspel ska fungera bör man anlita en regissör som vill använda texten till något - inte bara redovisa den.

Noël Coward, 1899-1973, skrev ett 60-tal lättsamma dramatiska verk. Han föddes just innan jul, därav förnamnet. Som barn sjöng han upp en psalm för en organist men fick
för sig att dansa till. Modern tog honom därför till teatern, redan som 11-åring gör han succé som champinjon. Han deltog med liv och lust i det hektiska nöjeslivet mellan världskrigen och speglar detsamma genom sina pjäser. Han var homosexuell med välskräddad cynism och charmig oförskämdhet. Han bar framgångsrikt arvet efter Oscar Wildes komedier.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons