X
Annons
X
Recension

Blodsbröder Spexandet i Blodsbröder tar för mycket energi

Albin Flinkas och Anton Lundqvist i Blodsbröder på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: FOTO: PETRA HELLBERG

Stadsteatern i Stockholm fortsätter oförtrutet att ge musikaler på Stora scenen, nu spelas Willy Russells ”Blodsbröder”. Det är en melodramatisk saga om klass, arv och miljö, skriven i Margaret Thatchers Storbritannien under tidigt 1980-tal. En fattig kvinna med för många barnamunnar att mätta föder tvillingpojkar och adopterar i hemlighet bort den ena till en förmögen, barnlös kvinna. Pojkarna växer upp i skilda världar och möts igen genom slumpen, eller kanske ödet. De dras till varandra, blir vänner och blodsbröder, men deras sociala förutsättningar är i grunden för olika.

Regissören Alexander Öberg skruvar uppsättningen med ironier, stilbrott, metateatrala grepp och burlesk buskis. Berättaren görs av Niklas Hjulström med otvungen publikkontakt, som en luttrat åldrad upplaga av sig själv, eller snarare av sitt alter ego Cue. Ramberättelsen är ”Cue on tour 2034”. I pausen ber han om ursäkt för första akten (vilket faktiskt är befogat), men som plåster på såren bjuder han publiken på sin megahit ”Burnin”. Över huvud taget ger hans och ensemblens sånginsatser, liksom sexmannabandet under Joel Sahlin, stadga åt en krängande föreställning.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X