Annons
Recension

SlutspelSpelet tar aldrig slut

Under strecket
Publicerad

Så många av Samuel Becketts pjäser handlar om att sitta fast: i en sandhög, i väntan, i minnen – också Slutspel som nu ges på Stockholms stadsteaters Lilla scen. Peder Freijs grå tornrum påminner i klaustrofobisk känsla om Dödsdansen, fast värre. Den rundade fondväggen har två mycket små luckor som tycks vetta bara mot mörkret, även om det talas om havet. I skafferiet finns någon enstaka skorpa. Inte konstigt att tankarna går till Strindberg.

Beckett befolkar sitt slutförvaringsrum med Hamm, som är blind och inte kan gå. Här är det Sven Wollter som sitter i en mycket skruttig rullstol och söker platsen precis i mitten. Med en visselpipa styr han Clov, som Johan Ulveson gör till en klassisk betjänt med slickat hår och benen som ett O. Ulveson tassar fram med små steg, alltid motvillig, alltid dyster. Han kan inte sitta. ”Alla har sin specialitet.” Wollters Hamm är en klassisk tyrann som till eget nöje berättar långa vindlande historier och behagar vara på litet muntert humör då och då.

Annons
Annons
Annons