Annons

Spela nå’t man inte känner igen

Under strecket
Publicerad

Klubbar, i den form vi känner dem idag, alltså specialinriktade nattklubbar som siktar in sig på en viss publik och spelar en specifik musik, är knappast en nyhet i stan. Åtminstone sedan 60-talet borde denna företeelse kännas hyfsat bekant. Trots det finns det många helgfirare som än idag får sig en rejäl kalldusch när de av någon slump ramlat in på, säg en dubstep-klubb, och ändå inte får höra de bästa lördagsgodingarna från 70-, 80- och 90-talet. De dyker ofta upp tidigt i firmafestande klunga, och att dj:en kanske spelar episk techno från Guy Gerber ses knappast som något hinder för att önska Bengtzings senaste. Eller som det heter; ”nå’t man känner igen”.

Det är smått fascinerande, och inte helt utan en viss charm, men ändå lite märkligt för de har en tendens att bli smått aggressiva när de inser faktum. En dj-bekant lackade i helgen ur på detta fenomen och föreslog hämndaktioner där horder av folkilskna technokids skulle storma Golden Hits och kräva att få höra tjugo minuter långa mininalkompositioner av Ricardo Villalobos. ”Kan du spela nå’t man inte känner igen?”.

Annons
Annons
Annons