Recension

Parkerna i gläntan, vetskapen om atmosfären och hela arbetet med lyckanSparsamma rader om stilla lycka

PROSADEBUT Per Engström behärskar den svåra konsten att gestalta enkelt utan att hemfalla till ­banalitet. Hans texter om förnöjsam glädje är fina på ett otidsenligt sätt – för vem skriver en skön­litterär bok om lycka i dag, undrar Annina Rabe.

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är något med Per Engströms prosadebut som känns befriande otidsenligt. Kanske är det den långa titeln: Parkerna i gläntan, vetskapen om atmosfären och hela arbetet med lyckan. Kanske är det dess form, som är svår att karaktärisera. En roman är det inte. En novellsamling inte heller, trots att den innehåller flera novelliknande texter. Inte heller är det en självbiografi, även om den har vissa självbiografiska inslag. And­ra texter har essäistisk karaktär, men en essäsamling är det då rakt inte heller. Det är helt enkelt en samling texter av ­mycket varierande längd och karaktär, samlade kring ett tema som kanske är det mest otidsenliga av alltsammans: lyckan.

För vem skriver en skönlitterär bok om lycka i dag? De få exempel jag kan komma på finns i lyriken snarare än i prosan: ett är Aase Bergs fina fjolårssamling ”Uppland” som jag tycker tematiskt påminner lite om Engströms bok. Det handlar hos båda om ett betraktande av lyckan på ett stillsamt, lite förundrat sätt, nästan lite utifrån. Det är ett registrerande av lyckans allra minsta och finaste beståndsdelar snarare än ett himlastormande jubel. Det Engström beskriver är oftare den där sortens tysta lycka som helt plötsligt kan uppenbara sig som en plötslig värme i magtrakten – inte sällan inför de mest banala ting. Det kan vara ett ljus som faller på ett särskilt sätt, ljudet av en speciell fågel, tanken på att man skall grilla till kvällen. Oron som plötsligt skingras och ersätts av ett lugn: det ska nog ordna sig allting. Till sist och trots allt.

Annons
Annons
Annons