X
Annons
X
Recension

Vindens skugga Spansk litteratur har fått sin egen Da Vinci-kod

Carlos Ruiz Zafóns succéroman är oändligt pratsam och på sina håll schablonartad. Men läs den ändå – för spänningens och den smarta intrigens skull.

Ursäkta en gammal magsur litteraturkritiker, antagligen ”kulturelitist”, men jag blir alltid lika skeptisk när det flyter in ett nytt alster från den internationella bästsäljarmarknaden. Nyss hade vi ”Da Vinci-koden”, ett i mitt tycke ganska gräsligt hopkok på konspirationsteorier och Umberto Ecos dundertråkiga ”Foucaults pendel”. Och nu har vi fått spanjoren Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga. Romanerna är skott på samma bästsäljarträd - dramatik, vindlande intrig, melodramatik och ruskighet. Den senare romanen är alls inte illa ihopkommen, även om det finns ett par underliga luckor i den intrig som sannerligen inte lär ha varit lätt för författaren att sy samman.

Jodå, allt är perfekt för försäljning genom mördande reklam - ej lastgammal författare med förflutet som manusförfattare i självaste Hollywood som sålt i en halv miljon exemplar, mest av alla spanjorer någonsin och som efter ett par
ungdomsböcker får en megahit som han reser världen runt och lanserar. Och som jämförs med Gud vet hur många storheter. Mallen är alltför tydlig.
"Vindens skugga" är 479 sidor lång och oändligt pratig efter konceptet att folk vill ha mycket bok och alltså många sidor för köpeskillingen. Inget ont om det, men det får förödande konsekvenser för den litterära kvaliteten. Kärleksskildringarna är så sliskigt schablonartade att de får Jackie Collins & co att framstå som sensualismens översteprästinnor. Lägg därtill att folk "skälver" etcetera på var och varannan sida och, tja, det säger en del.
Annars är grundidén inte dum. Jag associerade omedelbart till den store Borges tankar om litteraturen och det kosmiska biblioteket. Ty gossen Daniel Sempere tas en dag 1945, i ett glåmigt och dystert Barcelona fortfarande märkt av inbördeskriget (Barcelonastämningarna är för övrigt utmärkt fångade), av sin far antikvariatsbokhandlaren till "De bortglömda böckernas bibliotek" (även om den del böcker där sannerligen inte
är bortglömda) vars uppgift är att rädda det glömda ur glömskan.

Carlos Ruiz Zafóns succéroman är oändligt pratsam och på sina håll schablonartad. Men läs den ändå – för spänningens och den smarta intrigens skull.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X