X
Annons
X
Recension

Igelkottens elegans Spänningen får ett lojt slut

En kvinnlig portvakt med intresse för filosofi, konst och litteratur hittar sin själsfrände i självmords­benägne tolvåringen Paloma. Deras liv skildras humoristiskt och knivskarpt, skriver Jeana Jarlsbo.

Muriel Barberys bok ”Igelkottens elegans” har redan filmatiserats och haft premiär i hemlandet Frankrike. Nu kommer boken i svensk översättning. Foto: CATHERINE HÉLIE

En parisisk 54-årig kvinnlig portvakt med förkärlek för filosofi, konst och rysk litteratur som lyssnar på Mahlersymfonier och är begeistrad över Yasujiro Ozus filmer, det är utan tvekan något som hör till ovanligheterna. Denna sällsamma, minnesvärda portvakten, Renée Michel, är det första berättarjaget i den franska författaren
Muriel Barberys bästsäljare
Igelkottens elegans som har översatts till otaliga språk (nyligen hade filmen efter Barberys roman premiär i Frankrike). Den barnlösa änkan Renée har i många år skött sina portvaktssysslor på Rue de Grenelle nummer sju i ett praktfullt före detta privatpalats med åtta ytterst exklusiva paradvåningar.

I omgivningens ögon har Renée alltid varit portvaktsklichén. Enligt hennes eget självporträtt är hon ful, småfet och kortväxt, hon saknar utbildning och har alltid varit fattig, försynt och obemärkt. Som kronan på verket har hon en fet loj katt som hela tiden ligger och småslumrar i soffan.

Muriel Barberys bok ”Igelkottens elegans” har redan filmatiserats och haft premiär i hemlandet Frankrike. Nu kommer boken i svensk översättning.

Foto: CATHERINE HÉLIE Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X