Annons
Recension

BedragarenSpänning i svindlarens fotspår

Under strecket
Publicerad

För tolv år sedan dök det upp en man i Malmö. Han utgav sig för att vara katolsk biskop och Vatikanens särskilde konsthandlare. När han senare samma år försvann hade han under falsk flagg vigt ett par – ett bröllop som utgör en stor del av arkivfilmen i Bedragaren – och blåst ett tiotal personer på deras besparingar. Dokumentärfilmarna Åsa Blanck och Johan Palmgren (som häromåret gjorde filmen Vikarien) följer spåret och nystar upp en historia om en man – i filmen kallad Z – som under många år svindlat folk över hela jordklotet: Utan att kunna simma ledde han det ungerska simlandslaget till succé i Barcelona-OS, bara för att försvinna med kassan på väg till flygplatsen. Senare dök han upp i Israel och lurade en ortodox diamanthandlare.
**
Filmarnas resa** i Z:s fotspår är tveklöst spännande. Men ett smolk i deckarbägaren är att regissörernas berättarröst tvingar på filmen en tes: att folk vill bli lurade eftersom Z för in en doft av den stora världen i deras liv. Så avslutas filmen med stråkar och malmöiter som tycker att nja, så farligt var det nog inte. Medan jag bara kan tänka på den ultraortodoxe juden med tolv barn som blivit blåst på miljoner, eller han som blivit tvungen att sälja hus och hem, fått hjärtinfarkter och nu jagar Z över klotet för att mörda honom. Men vissa kanske får skylla sig själva mer än andra?

Det stora problemet med Bedragaren och andra svenska dokumentärfilmer, är att de görs främst för tv och att regissörerna inte reflekterar över att udda kameravinklar och röriga miljöer under en intervju – blir tydligare på bioduken.

Annons
Annons
Annons