Spännande nutidshistoria med flera skikt

Under strecket
Publicerad
Annons

Gunila Ambjörnsson Tigerhjärta BonnierCarlsen CA 164 :- Gunila Ambjörnssons tonårsroman Tigerhjärta har en suggestiv iscensättning. Den utspelas i Roma klosterruin på Gotland, där man varje sommar sätter upp Shakespearepjäser. Så sker också i boken, där ett ungt teatersällskap spelar ”Macbeth” - inramat av en hemlighetsfull, magisk miljö och bland häxdjur (liksom i pjäsen) som katt och uggla och igelkott. Sagotonen förstärks, när kvällarna mörknar och dimman smyger upp från de gamla fiskdammarna och vinden viskar i löven och sveper runt pelarna. Själva dramat har också sin historia. Det är ju känt att generationers teaterskrock förknippar den med en förbannelse. Traditionen säger att ”Macbeth” för otur med sig. Dess namn får inte ens uttalas på teatern, man måste använda omskrivningar som ”den skotska pjäsen”. Fyndigt har Gunila Ambjörnsson gjort förbannelsen till berättelsens drivkraft. Ingen tror förstås på den. Särskilt inte Jenny, den sextonåriga rekvisitören, tilllika en av häxorna. Men olycka efter olycka drabbar skådespelarna, sjukdom, benbrott, vådaskott, eld. Och tidningarna hakar på. För journalisterna blir den olycksdrabbade pjäsen en sommarsensation.

Annons

Allt får så småningom sin naturliga förklaring. En av dem är att skådespelarna själva påverkas av vidskepelsen. De skräms av den men utnyttjar den också. Några trixar med häxkitteln så att den börjar tala och utslunga varningar. Andra hjälper slumpen på traven, så att olyckorna tilltar. Och hela tiden vävs dramats handling samman med de unga skådespelarnas privata motsättningar och uppgörelser. En underton av kärlekshat skärper dialogen, när Lady Macbeth utmanar sin man. Fäktscenen mellan Macbeth och Macduff blir en kamp mellan två rivaler. Häxorna intrigerar också i realiteten. Svek och förräderi överförs från pjäsen till verkligheten. Men dramat förändrar dem också. Vid sommarens slut har alla gjort en inre resa tillsammans, de har mognat. Romanen utmynnar i ett avklarnat lugn, där alla motsättningar kommer till ro. Bokens titel ”Tigerhjärta” har sina speciella associationer. Ordet sägs om en grym kvinna i en annan Shakespearepjäs, det kunde tillämpas på Lady Macbeth men används av författaren som katalysator. Karaktärer avslöjas i korta inre monologer, där alla svarar på frågan vad ett tigerhjärta egentligen är. Med det ordets hjälp och de associationer det ger rannsakas varje gestalt. Allusioner fladdrar förbi, William Blake, Bengt Lidner, schlagertexter - men detta märkte jag först vi andra läsningen. Så fort boken var slut, tog jag nämligen fatt på den igen, då med ”Macbeth” i min hand för att riktigt avnjuta både den skotska och den gotländska stämningen. Och, förstås, författarens skicklighet att fläta samman flera kulturskikt till en spännande nutidsberättelse.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons