Annons

Gunnel Vallquist:Spaning efter det svunna

Marcel Proust är en av de få 1900-talsförfattare som redan hedrats med ett eget samfund, La Société des Amis de Marcel Proust, som årligen utger en ”Bulletin”. Men naturligtvis kan inte denna på långt när assimilera all den talang och skrivkunnighet som ägnas studiet av Proust. Nya arbeten kommer ständigt; till den senaste skörden hör essayer och viktiga breveditioner och till sist en första volym i en textkritisk upplaga av ”A la Recherche du Temps perdu”. Fil. mag. Gunnel Vallquist, som sedan flera år är sysselsatt med en översättning av detta väldiga romanverk, presenterar i dagens artikel under strecket nya rön och synpunkter i forskningen kring Marcel Proust.

Under strecket
Publicerad

Marcel Proust och Gunnel Vallquist.

Bild 1 av 1

Marcel Proust och Gunnel Vallquist.

Bild 1 av 1
Marcel Proust och Gunnel Vallquist.
Marcel Proust och Gunnel Vallquist.

Litteraturen kring Marcel Proust flödar alltjämt mycket rikligt. Väsentlig och intressant är den årliga "Bulletin” som La Société des Amis de Marcel Proust ger ut. Den senast utkomna innehåller några outgivna texter ur "Sodome et Gomorrhe”, bland vilka en utomordentligt grym och effektfull teckning av baron de Charlus. En studie av Jacques Levron om Proust och arkeologien betonar Prousts djupgående studier i medeltidens konsthistoria och konstuppfattning i samband med hans Ruskin-översättningar. Man behöver bara minnas hans skildringar av kyrkorna i Combray, Saint-André-les-Champs och Balbec för att konstatera att dessa studier satt varaktiga spår i hans föreställningsvärld och präglat hans självständiga produktion.

Annons
Annons

Prousts bevarade korrespondens är ännu mera omfångsrik än hans samlade verk, och åtskilligt är ännu opublicerat. I förra årets Bulletin de la Société des Amis de Marcel Proust finner man några outgivna brev till vännen Reynaldo Hahns syster, utsökta exempel på vilken sällsynt talangfull brevskrivare Proust kunde vara. Ett antal brev till Edmond Jaloux följer som "bilaga” med en serie ypperliga essayer som den store kritikern ägnat författaren till A la Recherche du Temps perdu. De har kommit ut på La Palatine under titeln Avec Marcel Proust och hör säkerligen till det bästa som skrivits om Proust.

På Pions förlag har Philip Kolb givit ut de 149 brev som finns bevarade av Prousts brevväxling med sin mor. Det är ett verkligt forskningsresultat som här redovisas: samtliga brev är odaterade eller ofullständigt daterade men har av utgivaren med mycket få undantag kunnat dateras tack vare omfattande studium av dagstidningar med väderleksuppgifter, notiser, litteraturanmälningar m.m. som kan anknytas till uppgifter i breven. En mycket fullständig notapparat ger också upplysningar om personer och händelser som omnämnes mer eller mindre i förbigående, så att denna brevväxling, som sträcker sig mellan åren 1887, då Proust var 16 år, och 1905, moderns dödsår, integreras i samtidshistorien på ett sätt som ger den dubbelt intresse.

Så kommenteras exempelvis Dreyfusprocessen i åtskilliga brev; det är känt att Marcel Proust var passionerad dreyfusard och visade en hel del personligt mod i det sammanhanget. Många små anekdoter om samtida, mer eller mindre bekanta personer, förekommer också i breven, sällan dock med den formella finslipning man är van att möta i böckerna. Prousts litterära stil har ingen spontaneitet utan är resultatet av ett oandligt filande och retuscherande, det framgår tydligt av läsningen av dessa brev, vilka ger exempel på sådana skisser som senare mödosamt utarbetas till de berömda detaljmålningarna. Intressant är att konstatera att modern i stället tycks ha haft en mera omedelbar litterär stil. Hennes brev är utsökta, fulla av reminiscenser från de franska klassikerna; de anekdoter hon berättar har stor charm och spiritualitet; att Proust haft ett klart litterärt påbrå från detta håll är alldeles tydligt.

Annons
Annons

En fråga som man efter läsningen av Prousts romaner kan ställa sig är om han som människa var god eller elak. Han har målat "stora världen” så satiriskt, och hans människoskildring är så obarmhärtigt klarsynt, att det ofta har ifrågasatts om han över huvud taget hade hjärta, medlidande och andra försonande attribut. Av breven – liksom av talrika vittnesbörd från vänner och efterlevande tjänare – framgår ganska tydligt att så var fallet. I förbigående sagt har det alltid tyckts mig gåtfullt att man så kunnat förbise den tragiska dimensionen i Prousts stora roman att man beskyllt honom för "hjärtlöshet”. Trots sin patologiska självupptagenhet är han genomgående omtänksam om andra, angelägen att genast visa sin medkänsla när de drabbas av någon sorg. Vid sådana tillfällen får till och med hans tyranniska sjuklingsregim vika, och han utsätter sig för mödor som drar med sig betydliga olägenheter för honom själv. Sådant uppskattar man till dess rätta värde, när man konstaterar det enorma utrymme som i breven upptas av minutiösa skildringar av hälsotillstånd och materiella göranden och låtanden.

Den sidan av korrespondensen är naturligtvis enformig och ledsam. Ändå är det långtifrån betydelselöst att på detta direkta och prosaiska sätt få en inblick i Prousts livsvillkor. Det är märkligt att denne extreme hypokonder kunnat samla sig till det storverk som heter "A la Recherche du Temps perdu”. Endast snille eller en genomgripande religiös omvändelse torde kunna åstadkomma ett sådant mirakel. Prousts självupptagenhet och svåra kroppsliga sjuklighet sådan den framgår av breven skulle kunna tyckas predestinera honom till definitiv andlig sterilitet. Att så inte blev fallet måste tillskrivas en mindre vanlig energi, som ter sig förbluffande mot bakgrund av de tendenser som framkommer i dessa brev.

Annons
Annons

En del kan naturligtvis förklaras med den inneboende genialitet som pockade på utlopp och därför till slut piskade upp alla de krafter som hans natur var mäktig. Men förklaringen till övergången från sterilitet till produktivitet ligger nog åtminstone delvis på ett annat plan, nämligen i förhållandet till modern.

Före hennes död, som inträffade när Marcel var 34 år, hade han åstadkommit ganska litet: ett par Ruskinöversättningar i samarbete med modern, en del litterära kåserier och artiklar i olika tidningar och tidskrifter, en volym utkast och fantasier, Les Plaisirs et les Jours, och en ofullbordad roman, utgiven 1952: Jean Santeuil. Om arbetet på denna roman bär en del av breven vittnesbörd. Proust har tydligen givit föräldrarna brottstycken av boken att läsa; de synes ha blivit sårade av vissa skildringar av Jean Santeuils förhållande till sina föräldrar, och efter några förklaringar i breven blir det tyst om boken. Proust tycks ha mist lusten att arbeta på den.

Över huvud taget måste förhållandet till särskilt modern ha verkat i hög grad hämmande på hans arbetsförmåga liksom på hela hans liv. Detta förhållande erbjuder ett av de mest utpräglade och tragiska exempel på sjuklig fixering som står att finna. När mor och son är skilda åt skriver de dagligen till varandra, ibland flera gånger om dagen; när de båda är i Paris skriver Marcel ofta en nattlig epistel avsedd att bäras in till modern när hon vaknar. Alla skiftningar i hans sinnesstämning och i hans kroppsliga tillstånd noteras och kommenteras till den grad att gränsen för det löjliga inte sällan överskrides. Sålunda berättar han vid ett tillfälle som ett framsteg att han vågat lägga av sig det ena paret kalsonger på dagen och den ena undertröjan på natten!

Annons
Annons

En infantil osjälvständighet yttrar sig bl.a. i att Proust inte på egen hand kan fatta beslut om hur han skall lägga en resa eller hur mycket drickspengar han skall ge hotellpersonalen (en mycket ofta återkommande fråga), att han ber sin mor bestämma dylikt, att han redogör i detalj för alla sina utgifter m.m. En sådan fixering vid modern som Prousts resulterar oundvikligen i en irritation som periodvis blir honom övermäktig (tydligt avspeglas en sådan period i breven från vintern 1902-1903) och som tar sig uttryck i efter allt att döma absurda misstankar och beskyllningar och naturligtvis till sist i svåra skuldkänslor.

Man förstår att föräldrarna, enkannerligen modern, måste ha plågats svårt av oro för sonen som det aldrig "blev något av”, och medvetandet om detta, skuldkänslan inför föräldrarna i förening med deras förebråelser och tjat måste ha utgjort en nästan oövervinnelig arbetshämning för en så känslig och så osjälvständig person som Proust. Vidare måste han ha lidit av en ständig fruktan för att modern skulle ana något av hans personliga sexuella tragedi. Denna fruktan i förening med de ofrånkomliga skuldkänslorna och ambivalensen avspeglar sig dels i hans verk, t.ex. i "Confession d'une Jeune Fille”, "Sentiments filiaux d'un Parricide” och i skildringen av Vinteuil och hans dotter i "Du Côté de chez Swann”, dels också i hans brev till modern, där han ibland snuddar vid ämnet men alltid för att skämta bort det med en smula ängslig iver.

Allt detta i förening gjorde att Proust först efter moderns död kunde börja sitt livsverk. Han visste att hans tid var knappt utmätt, han kände sig jagad av döden och samtidigt av det inre tvånget att äntligen ge form åt den värld som han bar inom sig i sensibilitet, fantasi och intelligens. Han, som i sin ungdom varit den sysslolöse dilettanten, levde de sista femton åren av sitt liv bokstavligen fjättrad vid sitt arbete, tillät sig ingenting som kunde distrahera honom från det, ägnade det en passionerat hängiven tempeltjänst. Hans vänner skildrar hur de brukade finna honom liggande i sin säng i ett överhettat rum med stängda fönsterluckor och med rökapparater mot astman, livnärande sig på starkt kaffe, omgiven av berg av papper, febrilt arbetande med sina korrektur eller maskinkopior. På dödsbädden kallade han ännu in sin trotjänarinna Céleste, som fick ta diktamen bara några få timmar före hans död.

Annons
Annons

Då han dog år 1922 hade endast de fyra första delarna av hans livsverk A la Recherche du Temps perdu kommit ut i tryck. Tre delar återstod, och sista delen, "Le Temps retrouvé”, publicerades först 1927. Redan år 1911, efter sex års arbete med ständiga retuscheringar, hade Proust trott sig färdig att publicera hela romansviten på en gång. Han beräknade då att den skulle utgöra ungefär 1 500 sidor, det vill säga mycket mindre än hälften av det slutliga omfånget.

Proust skickade först in sitt manuskript till Gallimards förlag. Där blev det liggande rätt länge orört; dimensionerna verkade skrämmande. Slutligen tog Gide, som då var lektör hos Gallimards, upp den digra luntan och bläddrade i den. Genom en olycklig slump föll hans blick på det avsnitt där Proust berättar om hur han som ung gosse hälsade på sin klena och sängliggande tant Léonie som räcker honom sin panna att kyssa: "hennes trista, bleka och fadda panna… där kotorna stack ut som taggarna på en törnekrona eller pärlorna på en rosenkrans”. Kotorna i pannan väckte Gides ogillande, och han lade ihop manuskriptet som refuserades.

Vid det laget var Proust beredd att själv bekosta utgivandet och kom överens med Grasset om publikation av första delen, "Du Côté de chez Swann”. Man lyckades avstyra hans ursprungliga plan att börja med en volym på 750 sidor utan styckeindelning och "Swann” kom ut i det skick vi hittills sett den i. Det var 1914, och kriget hindrade ett omedelbart utgivande av de följande delarna.

Under tiden vände sig vinden, kritikerna upptäckte småningom "Swann”, Gide läste den och Gallimards bad att få ta hand om fortsättningen. Så blev också fallet, och 1918 kom nästa del, ”A l'Ombre des Jeunes Filles en Fleurs”. Sedan följde "Le Côté de Guermantes” och "Sodome et Gomorrhe”. De senare volymerna är postuma.

Annons
Annons

Det är framför allt de båda första delarna som Proust själv hunnit gå igenom och korrigera på tillfredsställande sätt och dessutom slutet av sista delen, "Le Temps Retrouvé”, skrivet under samma period som de båda första. Om verket i stora drag förelåg färdigt redan 1911 men sedan växte ut nära nog till det tredubbla, så innebär detta framför allt att Proust utökat manuskriptet med tillägg, utvikningar och inskott i det oändliga. Han bygger ut associationer, målar upp minnesbilder, mejslar fram nyanserna och utökar karaktärsskildringarna med oräkneliga smådrag. Rent stilistiskt finslipar han sitt verk så långt tiden medger det: "Swann”, "Les Jeunes Filles”, "Guermantes” och sista delen av "Le Temps retrouvé” är de partier som verkligen är representativa för Prousts stilkonst. De övriga delarna måste betraktas som i viss mån ofullbordade.

Det är naturligt att under sådana förhållanden ett textkritiskt problem måste uppstå kring A la Recherche du Temps perdu. Redan själva textens gruppering i manuskriptet erbjuder vissa svårigheter vid läsning och sättning; dessutom är Prousts handstil utomordentligt svårläst. Därför innehåller den hittillsvarande versionen av hans verk många oegentligheter och oklarheter, och ett mera ingående studium av texten ställer läsaren inför svårlösta problem.

Gallimard har nu låtit två specialister Pierre Clarac och André Ferré, utföra en kritisk textundersökning i och för en ny utgåva i Pleiadeserien. Denna nya utgåva, som väntas i september, kommer att bli betydligt mer lätthanterlig än den hittillsvarande: i stället för femton volymer (eller aderton, alltefter upplagan) får man nu tre, tryckta på tunt papper och på ett tusental sidor vardera. Vad mera är: talrika felaktigheter har blivit ändrade och av sättare eller förläggare uteslutna partier har återinsatts i sitt sammanhang. Tidigare versioner av vissa avsnitt finns med i notapparaten i slutet av volymen: där redovisas alla ändringar och rättelser. I den första volymen, som jag fått tillfälle att studera, finns ungefär 160 ändringar för "Swann” och 280 för "Les Jeunes Filles”. De övriga delarna kommer att innehålla betydligt flera rättelser. Det säger en del om den nya upplagans värde och intresse.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons