Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Sovjets barnbarn. Ryssarna i Baltikum Sovjetmänniskor sätter ord på förtrycket

”Sovjets barnbarn” är en reportagebok om de stora grupperna ryskspråkiga som levde i de baltiska länderna under ockupationen – och blev kvar. SvD:s Rysslandskorrespondent, Maria Georgieva, läser Kalle Kniiviläs nya bok.

[object Object]
Kalle Kniivilä, född 1965 i Norra Karelen, är journalist på Sydsvenskan. Han var tidigare Moskvakorrespondent för den finska tidningen Kansan Uutiset. Foto: Thomas Löfqvist

Sovjets barnbarn. Ryssarna i Baltikum

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Atlas
ISBN
9789173895101

320 s.

”Sovjets barnbarn” tar med läsaren till lokalsamhällen i Baltikum där människor formulerar sin vardag i nuet. Boken handlar om ryskspråkiga i de baltiska länderna, som under årtionden var ockuperade av Sovjetunionen. Där lever drygt en miljon rysktalande, det är en av de största minoritetsbefolkningarna i EU. Men alla är inte ryssar, precis som att det inte bara är ryssar som bor i Ryssland. Efter Sovjets fall är 14 procent av invånarna i Lettland så kallade icke-medborgare – de bor i landet men är inte medborgare i vare sig Lettland eller något annat land. De får inte rösta i val och är uteslutna från vissa ämbeten.

Det här är Kalle Kniiviläs sista del i reportageserien om vardagen i skuggan av storpolitiken efter Sovjetunionens fall. Den första boken "Putins folk" (2014) undersöker president Vladimir Putins populäritet i Ryssland. "Krim tillhör oss" (2015) gav omistliga perspektiv om de nya konfliktlinjerna som uppstod mellan Krimborna efter annekteringen.

Från Estlands gräns mot Ryssland i norr till Litauens gräns mot Ryssland i söder lägger människorna själva ut texten om hur historien har behandlat dem. Om hur livet blir när man inte får jobb för att man inte pratar ett språk ordentligt. Kniivilä kommer nära och skildrar olika uppfattningar om tillhörighet för att berätta vad som kan hända när människor påtvingas en identitet utifrån.

Annons
X

Röster sammanflätas och studsar mot varandra, ett grepp som känns igen från de andra reportageböckerna i serien. Kniivilä berör i viss mån universella och allmänmänskliga frågor – hur kan man bli en del av framtiden när man inte har tillgång till sin historia? När slipper man egentligen invandrarstatus i sitt nuvarande hemland?

I "Sovjets barnbarn" möter Kalle Kniivilä nationalister och reformister, unga och äldre i Baltikum som har fått ärva samhällsstrukturen av det forna Sovjet. Barnbarnen är föräldralösa i ett pågående rivningsprojekt, som under ett kvartssekel sakta monterats ner, men de befinner sig fortfarande i trotsåldern. Många flyttar till andra länder i Europa där det är enklare att studera och få jobb.

Många flyttar till andra länder i Europa där det är enklare att studera och få jobb.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men vad har Sovjets barnbarn gemensamt förutom upplevelser av krig och arbetslöshet?

    Längtan efter framtiden, en tryckande känsla av hopp och hopplöshet. Att inte tro på lögner i tv, men att inte heller tro på något annat eftersom man sedan länge har kommit fram till att alla ljuger.

    Sommaren 2015 fick de baltiska länderna och ryssarna en så kallad gemensam fiende i flyktingarna. Främlingsfientliga partier i Estland kunde fånga hetsen om nationens undergång för att mobilisera väljare. Detta är något jag gärna hade läst mer om.

    Bilden av Ryssland, som Vladimir Putin upprätthåller, förmedlar en verklighet där man helst ska identifiera sig med dem i historien som framställs som framgångsrika, inte med förlorarna. Denna idébildning förenar också Sovjets barnbarn, och laddar de nationella identiteterna med mening.

    Som läsare är man med hela tiden, och det går framåt. Oavsett om det är med taxi, cykel eller buss. På nästan varje sida möts man av nya uppfattningar, nya människor och generationer. Kniiviläs intervjustil är både sparsmakad och elektrisk. Han porträtterar människor med vitt skilda tankar och åsikter utan att döma eller demonisera. I slutsatserna finns de skarpa analyserna som förklarar den ryska nutidspolitikens konsekvenser.

    Kniivilä fångar mer än vardagen i kontrasterna mellan de olika länderna. Han lyckas också göra komplexa iakttagelser, exempelvis om Nato. Om Baltikum skulle behöva försvara sig, vad skulle hända då?

    ”Sovjets barnbarn” är en bok fri från stereotyper, där Olgas ögon tåras när hon berättar att livet var bättre förr, samtidigt som hon nu på äldre dagar kan tala om hur orättvisor präglade hennes Sovjet.

    Reportageformen skapar andrum bortom nyhetsvärdet och låter de fördjupande berättelserna få den tid de behöver för att göra världen mer begriplig.

    När Sovjets barnbarn står på egna ben och tecknar bilden av sin tillhörighet förstår man vilka alla dessa ester, balter, ryssar, letter och litauer är.

    Jag läser boken som ett sökande efter försoning med nutiden, där Sovjetmänniskor sätter ord på förtrycket utan att begränsa sig själva. Men det är mycket som är dåligt nu också, säger Olga. När man tar del av hennes historia förstår man att inget land bör lämnas åt sitt eget öde.

    Annons

    Kalle Kniivilä, född 1965 i Norra Karelen, är journalist på Sydsvenskan. Han var tidigare Moskvakorrespondent för den finska tidningen Kansan Uutiset.

    Foto: Thomas Löfqvist Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X