X
Annons
X

Klas Östergren: Soutines glödande färger gav servicesektorn hjälteglans

Läs mer om Streckare från 100 år

Chaim Soutine var en excentrisk målarkludd som endast gav uttryck för sitt inre kaos. Det var bilden i hans samtida Paris, en bild som senare förbyttes i djup respekt. Den aktuella utställningen i London ägnas helt åt porträtt av människor i olika serviceyrken, vardagliga figurer som glimrar av ett intensivt inre ljus.

Utställningen på The Courtauld Gallery består nästan endast av porträtt av män, men man kunde lätt göra en dubbelt så stor exposé och visa upp Soutine som kvinnornas och barnens målare.
Utställningen på The Courtauld Gallery består nästan endast av porträtt av män, men man kunde lätt göra en dubbelt så stor exposé och visa upp Soutine som kvinnornas och barnens målare. Foto: IBL

Målaren Soutine har en given plats i den moderna konstens historia, men han är förhållandevis okänd för den svenska publiken. Han har aldrig ägnats någon ordentlig utställning här i landet, vilket är synd, för den människosyn som man möter hos honom är mångtydig och ambivalent på ett sätt som är direkt välgörande. På The Courtauld Gallery i Somerset House i London pågår nu en utställning med en del av hans porträtt. Det är en unik utställning, såtillvida att den helt och hållet ägnas åt porträtt av människor i olika yrkesgrupper, som bagare, kockar, slaktare och piccolos, företrädare för olika delar inom det man kommit att kalla servicesektorn. I början av 1900-talet befolkades den, i den här delen av Europa, ofta av invandrare från öst, som målaren själv. 

Man kan säga att kuratorerna haft en sociologisk-politisk agenda för sitt urval. Den digra katalogen innehåller också en essä som handlar om hur den här servicesektorn uppstått i vår europeiska ekonomi, vilka behov den tillfredsställt, vilka som arbetat där och hur de skildrats i olika sammanhang. En intressant och tankeväckande ingång, bland många andra möjliga, till detta märkvärdiga konstnärskap. 

Den som vill kan för övrigt strunta i den ambitiösa överbyggnaden och bara tillägna sig måleriet som sådant. Det är en verklig kick. Ytterst få konstnärer kan få färgen att glöda som Soutine. Det var naturligtvis det som en gång i tiden tilldrog sig mitt eget intresse – färgerna, sättet att applicera dem, frågan om vilket sinnestillstånd man som konstnär måste uppnå för att få till det så.

Annons
X

Soutine som konstnär och levnadsöde inbjuder förvisso till ett visst romantiserande; för mig kom han att representera ett slags transcendens, den ultimata friheten i gestens extatiska utlevelse, en frihet som måste föregås av hårt arbete, som man endast kan nå fram till via målmedveten övning och sträng disciplin. Det finns inga genvägar dit. Ska man uppnå en sådan koncentration får man gå den långa vägen, genom hård skolning, övervinna tekniska problem genom förödmjukande misslyckanden och självtukt. 

Det är en inte alldeles given uppfattning. När han slog igenom på allvar i Paris sågs hans som något av en vilde, en excentriker som bara vräkte på, utan hänsyn till struktur och reflektion, en våldsamt utlevande målarkludd som endast gav uttryck för sitt eget, inre kaos. Hans ­expressionism har gärna associerats till den tyska, som i många fall ägnade sig åt att gestalta den moderna tidens neurotiska och deformerade psyke. Den uppfattningen var länge den som gällde. 

På senare tid har bilden ändrats. Konstvetare som Esti Dunow har snarare betonat hans stränga formmedvetenhet, att hans måleri i själva verket var djupt förankrat i traditionen, främst den franska, och mindre orienterat mot att åskådliggöra sociala och psykologiska spänningar. Det må vara hur det vill med den saken, poängen är i alla fall att den smått nedlåtande uppfattningen fått ge vika till förmån för en mer respektfylld, välförtjänt och rättvisande. Vilket sannerligen också präglar den här ­aktuella presentationen. 

Chaim Soutine föddes 1893 i Smilovitz, en shtetl i det ryska kejsardömet, dagens Vitryssland, nära gränsen till Polen och Litauen. Han hade samma bakgrund som Chagall, Kikoine och Kremegne. Han började tidigt rita och måla, vilket innebar problem, eftersom det rådde bildförbud enligt judisk ortodox tro. Han åkte på stryk, men vägrade att böja sig, det gick så långt att han blev halvt ihjälslagen. Ett skadestånd kunde finansiera en flytt till Minsk, som sedan bar vidare till konstskolan i Vilnius.

Han flyttade 1913 till Paris och levde de följande tio åren i extremt armod, svalt och drack alkohol och ådrog sig det magsår som senare kom att bli ödesdigert. Han hankade sig fram genom diversejobb och grävde skyttegravar i början av kriget, men blev hemkallad av hälsoskäl. 

Han målade av, på och med det som fanns till hands. Konstnärsmaterial var kostsamt, han köpte dålig konst på loppmarknader och målade över den gamla målningen, för att slippa grunda dukarna. Fick han hem ett par sardiner så målade han av dem som stilleben innan han åt upp dem. 

Foto: Erich Lessing/IBL

Via Modigliani kom han i kontakt med den polske konsthandlaren Zborowski. Som blev bekymrad över de unga konstnärernas skörlevnad och skickade dem ut på landet, till Provence. Soutine etablerade sig så småningom i Ceret, den lilla by intill spanska gränsen där Braque och Picasso ägnat sig åt kubistiska experiment. 

En amerikansk uppfinnare som blivit stormrik och börjat samla konst fick upp ögonen för den egensinnige artisten, köpte upp ett stort antal verk och Soutine fick pengar. Och det glada tjugo­talet var igång. 

1927 ägnades han en första separatutställning i Paris, fick uppmärksamhet och rika bekanta. 

Under tyska ockupationen blev han erbjuden att resa till Amerika, men vägrade av någon anledning. Han gömde sig på olika platser på landsbygden, sattes i husarrest av myndigheterna men tog sig då och då till Paris för att få läkarvård. 1943 blev magsåret förvärrat och han avled efter en operation. 

Soutines trettio år på olika håll i Frankrike innebar ett hårt liv med svåra prövningar. Icke desto mindre är hans livsverk imponerande. Det kan indelas i landskap, stilleben och porträtt. De vi kan se i dag i London utgör bara en liten del, och består nästan endast av porträtt av män. Man kunde lätt göra en dubbelt så stor exposé och visa upp Soutine som kvinnornas och barnens målare.

Jag råkar vara en av troligtvis ganska få som haft förmånen att få träffa några av Soutines modeller i levande livet.

Kuratorernas kommentarer framhåller den starka spänningen i detta urval, hur betraktarens fokus oscillerar mellan att uppfatta till exempel en piccolos röda uniform och bärarens individualitet. Är det en representant för en yrkesgrupp vi främst uppfattar, eller är det den enskilda människan bakom dräkten? 

The Guardians kritiker Jonathan Jones anser att Soutine är tämligen ointresserad av de enskilda personerna, att de är avindividualiserade, att målaren mest är ute efter materia, av vilken sort som helst, bara den ger honom lust att måla. Alla ansikten är lika deformerade och utstrålar oftast en total brist på bekvämlighet. 

Man kan jämföra med den tyske fotografen August Sanders stora verk som skildrade Weimarrepublikens yrkesmänniskor, där många utstrålar en närmast brutal individualitet. 

Jag undrar om det är en korrekt iakttagelse. Jag råkar vara en av troligtvis ganska få som haft förmånen att få träffa några av Soutines modeller i levande livet. Som ung ägnade jag ett par år åt att resa runt i Frankrike i hans fotspår. På landsbygden i Loire hamnade jag på den lantgård där han tillbringat en tid under kriget. Ägaren hade då varit liten skolpojke och blivit avmålad. Han innehade också en målarlåda, full med torkade färgtuber och penslar som Soutine använt. Jag fick under högtidliga former hålla i en pensel. Längst ner i lådan låg en plåtask med en bild på skådespelerskan Jeanette McDonald. 

Jag tog en massa bilder på mannen och när jag i dag jämför dem med den bild Soutine målade så är likheten slående. Liksom porträttet på mecenaten Madeleine Castaing, som jag samtalade med i Paris. De hade ett litet slott i Lèves där jag kunde gå omkring en hel dag för mig själv och se hela den franska konsthistorien på väggarna. Det var en varm sommardag och de förberedde en stor fest. Huset var fullt av tjänstefolk som även de kan ha blivit avmålade, trettio år tidigare.

Soutines porträtt av Madeleine Castaing. Foto: Peter Horree/IBL

Några dagar senare satt jag i en antikaffär på Rue Bona­parte och pratade med en kvinna, om allt utom Soutine. Senare på kvällen, på hotellrummet, insåg jag att det var mademoiselle Garde, kvinnan han levt med mot slutet av sitt liv. 

Att i dag få återse Soutines målningar i verkligheten, inlånade till stor del från amerikanska samlingar, innebär ett kärt återseende. Jag har inte sett dem sedan den stora utställningen på Musée de l’Orangerie i Paris 1973.

Hotellpojkarna i sina röda uniformer glimrar av egen kraft.

Man slås av flera saker, inte minst av den osannolika intensiteten i en del färger, de dunkelt blå, men främst de röda. Målningarna är ju snart hundra år gamla. Färgen glöder som lava, precis som i de berömda stora dukarna som han målade i Cité Falguière, när han fick hem slaktade oxar och lät dem hänga i veckor i ateljén och bar hem hink efter hink med färskt blod som han lät rinna över det mörknande köttet. Deras intensitet är överjordisk. Och kanske är det denna övervunna sinnlighet som fått metafysiskt orienterade författare att intressera sig för honom. 

Det finns ingen ljusriktning i de här bilderna. Även hotellpojkarna i sina röda uniformer glimrar av egen kraft. Av ett eget, inre ljus, kan man tycka. Varje blick de får blir som en pust med en blåsbälg rakt in i en ässja, det pulserar, stegras till en gul, vitglödgad härd av flammande cinnober. Kanske var det en gång målarens tanke, att ge deras förtvivlade försök att underkasta sig en yrkesroll en heroisk dimension. De är varken offer eller förövare. 

Jag går med lätta steg till mitt hotell. Hela stället tycks gå i för stora kläder och försöker leva upp till något det inte är. I dörren står en vaktmästare i stram jackett och med plastrong i halsen och håller upp dörren. Med omisskännlig östeuropeisk accent hälsar han: "Kout afternon!" Vissa strukturer består. Och världen är inte alldeles avförtrollad. 

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Utställningen på The Courtauld Gallery består nästan endast av porträtt av män, men man kunde lätt göra en dubbelt så stor exposé och visa upp Soutine som kvinnornas och barnens målare.

Foto: IBL Bild 1 av 3
Foto: Erich Lessing/IBL Bild 2 av 3

Soutines porträtt av Madeleine Castaing.

Foto: Peter Horree/IBL Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X