X
Annons
X
Recension

Sorglustig riddare i ny språkdräkt

Det finns några verk ur världslitteraturen på vilka exilen kan verka som ett livselixir. Sådana verk kan dricka av ungdomsvattnet och få sin gestalt förklarad. Det kan ske vart femtionde eller vart hundrade år, och ibland långt oftare.
Men i de länder som fött dessa mästerverk, där är det deras utväljelse och deras fördömelse att förbli vid den ålder de en gång fått. ”Hamlet”, ”La Divina Commedia”, ”Don Quijote”, de lyder på sina egna språk ord för ord som de lydde då de skapades. Att omskriva dem på ett för tillfället modernt tungomål skulle vara ett meningslöst företag. De åldras, det är obestridligt, och eftersom språket är en organism som själv är stadd i ständig växt och förändring, blir de lite svårare att läsa och förstå för varje generation som försvinner och för varje ny som träder till.
Men för översättningarnas ålderskrämpor finns det alltså legitima botemedel. De är inte sakrosankta som originalen. Vad det egentligen är som sker när ett litterärt verk tar språnget från ett språk till ett annat är något mycket komplicerat och svåråtkomligt. Man har försökt komma åt det med hjälp av de mest skiftande bilder som ofta säger något väsentligt men i gengäld går miste om något annat som är lika viktigt.
För att nu hålla oss till ett glädjande svenskt tillskott inom genren, den nytolkning av Miguel de Cervantes ”Don Quijote” som Jens Nordenhök just fullbordat och som jag strax skall tala om, så finner vi att Riddaren av den sorgliga skepnaden på ett ställe själv yttrar sig om översättningar från ett språk till ett annat: ”De är som när man betraktar vävbonader från baksidan: det går visserligen att se figurerna, men de är så bemängda med trådar som skymmer att ingenting har samma lyster och klarhet som framsidan.” Det är en skarp iakttagelse, - don Quijote är ingalunda galen på alla fronter, och Cervantes visste vad han talade om, ty den första delen av hans roman som utkom år 1605 blev nästan omedelbart översatt till engelska och franska, och en tysk följde snart.
Ändå är det i det långa loppet inte bilden av den bleka avigsidan som bäst kännetecknar det rika panoramat av Don Quijotetolkningar. Tvärtom, Cervantes kan från sin himmel blicka ner på ett makalöst landskap av glänsande andrahandstexter från de snart fyra århundraden som gått sedan han först publicerade sin bok. Flera av dem är i sin art oöverträffade. En tysk översättning från 1837 står sig ännu och anses av flera läsare som till och med överlägsen originalet, åtminstone när det gäller vissa partier. Det gamla talesättet om översättningar, att de alltid måste förbli mer eller mindre bleka spegelbilder av originalet, håller inte. De bästa av dem är inte spegelbilder, de måste i en viss mening betraktas som egna och nya verk som bevarar sin trohet mot moderverket men tar sitt eget språks alla resurser i anspråk. Och dessa resurser är helt andra än detta moderverks egna: så uppstår ett nytt verk.

På den anglosaxiska sidan har Don Quijote till dags dato hunnit uppträda i tretton olika gestalter, och under de allra senaste åren har två vitt skilda tolkningar presenterats, amerikanen Burton Raffels från 1999 som är djärv och talspråksaktig, munter och rättfram, samt engelsmannen John Rutherfords, han har just nu för Penguin Books räkning fullbordat en betydligt stillsammare men på sitt vis ypperlig Don Quijoteroman. Lika oförskräckt har man varit inom ett nästan tusen gånger mindre språkområde, danskan, här har Rigmor Kappel Schmidt och Iben Hasselbalch under samma år, 2000, skapat var sin högst individuella nytolkning. Imponerande och modigt! Frankrike som redan har flera utmärkta Don Quijotar har nyligen fått ytterligare en, av Aline Schulman, hon kastar den högtravande galliska traditionen överbord och gör en rapp och snärtig version.
På alla dessa syskontexter har ”Don Quijotes” svenske nytolkare Jens Nordenhök under arbetets gång kastat ett getöga, allt under det att han haft Cervantes original mitt för ögonen, följt dess signaler och funnit svenska ord av must och kraft. ”Den snillrike riddaren don Quijote av la Mancha” är titeln på en mäktig, vacker och bibeltung volym som i dagarna har utkommit i textilbundet hårdband, med kapitäl och lässnöre, med de tunnaste och vitaste blad, rikt illustrerad av alla tiders kanske störste bokillustratör, Gustave Doré - av den franska praktupplagans 380 bilder finns här ett 60-tal, och det är sannerligen inte dåligt, ära vare de små förlagen som vågar något! I detta fall är det Brutus Östlings Symposion som står för värdskapet och båda delarna ryms för ovanlighetens skull inom en bok.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X