Annons
X
Annons
X

Sorgen upp till ytan

På söndagen är det 20 år sedan Estonia förliste. Men smärtan och besvikelsen över hur katastrofen hanterades lever kvar. SvD:s Karin Thunberg skriver personligt om en tragedi som skakade om nationen.

(uppdaterad)
Moa Samuelsson med dottern Betty, samt Moas mamma Anita Persson Flygare vid de anhörigas minnesplats för Estoniakatastrofen vid Ersta sjukhus på södermalm i Stockholm.
Moa Samuelsson med dottern Betty, samt Moas mamma Anita Persson Flygare vid de anhörigas minnesplats för Estoniakatastrofen vid Ersta sjukhus på södermalm i Stockholm. Foto: DAN HANSSON

**Ett enkelt träkors **tänjer sig mot den mörknande hösthimlen. Tvärsöver vattnet har Gröna Lunds karuseller tystnat, nere vid Stadsgårdskajen väntar Viking Cinderella på nästa passageraranstormning. Två män i uniform tar ett pausbloss på akterdäck.

Här uppe vid Ersta kyrka, vid korset som anhöriga har rest, råder en annan tideräkning. Den utgår från ett datum, den 28 september 1994 – när tillvaron klövs i ett före och ett efter Estonia. Framför korset ligger ett kort med hälsningen till mamman som i somras skulle ha fyllt 66 år. ”Jag saknar dig så oerhört mycket.”

De flesta av oss minns exakt när nyheten drabbade oss. Moa Samuelsson väcktes av telefonsamtalet som berättade att hennes mamma Anita fanns med bland de överlevande. Dåvarande domprost Caroline Krook satte på radions morgongudstjänst och insåg att något hänt. Ingvar Carlsson, som snart skulle tillträda som statsminister, väcktes av sin pressekreterare klockan tre på natten. Själv fick jag ett telefonsamtal från tidningen, en timme senare stod jag utanför Estline-terminalen, stirrade ut i havet och försökte ta in det som hänt. Det som fortfarande hände där ute i ett stormande Östersjön.

Annons
X

Jag minns Peter Örn, då nytillträdd generalsekreterare för Röda Korset, som skyndade in i terminalbyggnaden. Sammanbiten, framåtlutad. I dag minns han mest att han var rädd. Jag minns bilarna som kom, en efter en, med anhöriga som nåtts av beskedet. Det var människor i chock, hastigt påklädda, med förstenade ansikten. De höll i varandra, gick tätt, tätt, tills en liten pojke plötsligt slet sig loss från en hand. Sprang fram och tillbaka längs kajen, vrålade sin mammalängtan rakt ut.

Det fanns ingen tröst att ge.

Estoniakatastrofen är den största nordiska färjeolyckan i modern tid. Ett brutalt uppvaknande från föreställningen att båtar stora som sammanslagna hotell och köpcentrum inte kan gå under.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den som vuxit upp vid ett hav känner faran. Som barn på en skärgårdsö lärde jag tidigt att båtar kunde ge sig ut för att aldrig komma tillbaka. Mest var det fiskare som drunknade, pappor till barn som jag lekte med. ”Havet tog honom” sa man efteråt. Sorgen var sammanbiten över vardagens villkor. Till och med ett barn förstod att inte ställa frågor.

    **Anita Persson Flygare, **en av dem som överlevde Estoniakatastrofen, har fortsatt att tala. Av eget behov men också för att vidga bilden för oss som inte var med. I sin dotter Moa Samuelssons aktuella bok ”Ringar på vattnet” berättar hon, som då var biträdande enhetschef på en stadsdelsförvaltning och tog med sin personal på konferensresa, om natten, kantringen och försöken att hjälpa, rädda kolleger. De var tolv som åkte, tre som kom hem.

    ”Och jag kommer alltid att jagas av tanken att jag kunde ha bokat en annan resa. Beställt ett annat slut. Jag skulle ha sett till att ni alla kom hem. Varenda en.”

    Tisdagen den 27 september lämnar M/S Estonia Tallinns hamn. Klockan är 18.15, svensk tid, en kvart efter ordinarie avgångstid och SMHI har varnat för vindstyrkor upp till 25 meter i sekunden. Färjan har redan en grads slagsida mot styrbord på grund av sned lastning. Natten blir molnig, med ett tillfälligt uppklarnande runt midnatt. Då kämpar nära tusen människor för sina liv – eller har redan gett upp, utan kamp.

    Wanda Wachtmeister minns hur hon först sögs ner i djupet, fastnade med flytvästen, knäckte några revben – samtidigt som hon fylldes av brinnande vrede. Väl uppe vid ytan såg hon Estonia spöklikt belyst av stjärnhimlen, båten låg med ena sidan välvd ur havet som en väldig valbuk.

    – Hon var så vacker.

    Bogvisir. Det är 20 år sedan vi lärde ett nytt, skrämmande ord. Fick haverikommissionens förklaring: bogvisiret rycktes loss i den hårda stormen så att havet kunde forsa rakt in genom den vidöppna fören, fylla bildäck. Fem år efter olyckan överlämnades bogvisiret som gåva till Sjöhistoriska museet. I dag finns det förvarat i en klimatkontrollerad byggnad på Muskö.

    Den där septemberkvällen, innan katastrofen var ett faktum, anade ingen oråd. Låt vara att vågorna i poolen gick höga men i restaurang Poseidon åt passagerarna det berömda smörgåsbordet, andra tog ett glas i Baltic Bar, Hnryk Gojs orkester spelade upp till dans och sångaren Pierre Isacsson, klädd i vit smoking och svarta skor, sjöng ”Då går jag ner i min källare”.

    Den första smällen var kort, en förvarning på högst en halv sekund. I haverikommissionens slutrapport står: ”Slaget lät som när två tunga metallstycken slås mot varandra med stor kraft.” Snart kom nästa smäll. Och nästa. Estonia krängde fram och tillbaka för att slutligen stanna. Med en slagsida som tilltog.

    Klockan 00.22 svensk tid gick det första nödropet ut från Estonias brygga: ”Mayday! Mayday!” Passagerare flydde för sina liv utan att veta vad som hänt, bara att de måste upp, upp, ut, ut. I praktiken hade de mellan 10 och 20 minuter på sig att lämna fartyget. Kasta sig ut i havet där vågorna reste sig sju meter höga och vattentemperaturen var tio grader. I ytskiktet.

    Klockan 00.50 försvann Estonia från havets yta. Sögs ner som när vattnet rinner ur badkaret. Ett slurp – sedan ingenting.

    989 människor fanns ombord, 852 – från 17 nationer – förlorade livet. 552 svenskar gick ombord i Tallinn, 51 kom hem.

    ”Om jag inte haft er barn, då hade jag också velat dö. Jag ville inte bära oket att vara överlevande i resten av mitt liv, med blickar från människor som tolkar sina egna sanningar utan att veta ett endaste dugg …”

    Anita Persson Flygare sätter ord på skulden hon fortfarande bär i boken ”Ringar på vattnet”. Den som dottern och journalisten Moa Samuelsson bestämde sig för att skriva när de köpte gran förra julen. Hennes mamma var ledsen, grät.

    – Jag skrev på ett kort: ”Jag lovar att berätta din historia”. Främst för att jag ville att hon själv skulle äga rätten till den. Så många andra har gjort sina tolkningar av vem hon är och vad hon har varit med om.

    Anita Persson Flygare åt middag den där kvällen på Estonia, tog en avslutande öl – men gav bort den, kände att hon måste gå till sängs.

    Hon står i det minimala badrummet när första krängningen kommer. Inser att hon måste ut. Omedelbart. Klädd i sidenpyjamasen hon fått av dottern rusar hon ut, bankar och skriker till kollegan som har hytten bredvid.

    ”Jag fick kontakt med dig genom väggen. Hörde dina rädda ord. Men såg dig aldrig mer …”

    Hon springer, hon häver sig uppför trapporna, hon hjälper en gravid kollega, försöker skydda hennes mage.

    ”Vi kämpade tillsammans. Alla de där flytvästarna jag envisades med att krångla, knyta, sätta fast över hela din kropp, för att vi visste att du skulle få det tufft i vattnet. De gjorde att du fick en begravning. Det är absolut ingen tröst. Men tillsammans gjorde vi allt vi kunde för att du skulle hem.”

    Det finns andra historier om natten på Estonia. Råare, mer brutala. Skildringar som visar vad människor i yttersta nöd är kapabla att göra. Också mot sina medmänniskor.

    Anita Persson Flygares erfarenhet är en annan. Hon talar om samarbetet, hur man hjälpte varandra; allt detta hon fört vidare till sina barn. I förordet till ”Ringar på vattnet” skriver Moa Samuelsson hur hon genom sin mamma lärt ”att prata med främlingar, inte titta ner i marken utan lyfta blicken och våga ta in det okända. Kärlek och respekt. Alltid.”

    Moa själv var 18 år hösten 1994 – och hade tre månader tidigare räddats från att bli innebränd i sin lägenhet.

    – När jag fick veta om mamma, om Estonia, blev allt helt overkligt. Jag hade precis varit med om en sak som man aldrig tror kan hända – och nu en till.

    Moa Samuelssons bok handlar förvisso om Estonia. Men mest är det en bok om hur man går vidare efter en traumatisk händelse. I centrum finns hennes mamma, som ringar på vattnet några av de personer som är länkade till hennes historia.

    Sara Hedrenius är en av dem, hon som efter olyckan blev känd för att hon räddades tillsammans med Kent Härstedt. När vi möttes för tio år sedan drog hon barnvagn vid Estoniamonumentet på Djurgården och berättade hur olyckan förändrat perspektiven. Gjort det lättare för henne att välja. Men också att lita på sig själv.

    **I dag bor hon utanför **Göteborg, har två barn, arbetar inom Röda Korset och har tillsammans med Sara Johansson skrivit boken ”Krisstöd – att stärka människors motståndskraft”.

    Hennes egen livsresa efter Estonia har lärt henne: ”Har man en gång älskat, och på något sätt lyckats traggla sig genom en del av den förlusten, så kommer man på något sätt att kunna älska igen.”

    137 personer överlevde helvetesnatten strax söder om finska Utö. I gryningen kom räddningen. En efter en lyftes upp från vattenfyllda flottar, lösgjordes från flytvästar och trasiga livbåtar. Nådde äntligen värmen, livet. Anita Persson Flygare visste att hon inte skulle ha klarat så många minuter till. Wanda Wachtmeister behöll hoppet. Fastklamrad i en flotte, där två personer hann dö innan räddningen kom, var hon övertygad om att man skulle hitta dem.

    Hon hade varit på affärsresa i Tallinn och nu på väg tillbaka råkat stöta ihop med sin bror Holger på båten. Ingen av dem visste att den andre var med.

    **Efter en gemensam middag **skildes de åt. Wanda gick till sin hytt, la sig med en bok, men förstod ganska snart att något var fel. Att hon måste ut.

    – Det är enda gången på hela natten som jag var rädd. Fruktansvärt rädd. Sen blev jag helt lugn.

    Hon räddades av en finsk helikopter och fick först vila ut på färjan Silja Symphony.

    – En bartender pysslade om oss. Det var perfekt. Han var van att möta alla sorters människor, i alla situationer. Då visste jag inte vad som hänt Holger. Först långt fram på kvällen fick jag veta att han överlevt.

    Jag mötte dem då, direkt efter olyckan. Jag mötte dem för tio år sedan. Nu träffar jag Wanda ensam. Hennes bror dog, helt hastigt, för ett år sedan.

    – Hans död rev upp minnen från Estonia. Annars tänker jag inte så mycket på olyckan. Hur den präglat mitt liv är svårt att säga. Jo, jag tror jag har lättare att möta människor i kris, är mer öppen för att ta emot deras berättelser. Sorg förenar. Att jag själv överlevde tror jag till viss del berodde på min sjövana. Jag växte upp vid havet, utanför Helsingborg. Dessutom förlorade jag tidigt båda mina föräldrar. Visste vad en kris innebar, men kände också min styrka. När jag stod där på däck på Estonia tänkte jag på pappa. Att han alltid sagt att jag klarar mig.

    Wanda Wachtmeister är i dag projektledare vid universitetsförvaltningen på KTH, hon är gift Manninger och har två tonårsdöttrar. I somras åkte den yngsta till Tallinn med sitt basketlag. Med färja.

    – Jag tänkte; vi kan inte hålla på att inte våga. Olyckan gjorde mig inte till kycklingmorsa. Och havet är fortfarande min vän – även om jag inte åkt nattfärja sen Estonia. Det skulle gå. Men då vill jag nog sitta uppe på däck, vaken.

    Estoniakatastrofen blev ett uppvaknande på flera sätt. Vi insåg hur lite vi visste – och förmådde, inom flera områden. Rent politiskt rådde vakuum. Den 28 september 1994 hade vi precis haft val, Carl Bildt hade tvingats avgå som statminister, Ingvar Carlsson stod på tur. Men ännu var regeringen inte utsedd. Enligt Caroline Krook, den gången domprost, i dag pensionär, kom det att få stor betydelse. Ingen fanns som kunde fatta några snabba politiskt beslut.

    Ingvar Carlsson sa i en första intervju att han skulle göra ”allt för att fartyg och människor skulle bärgas”. I dag ångrar han inte att han spontant följde sina känslor. Däremot beklagar han att hans uttalande födde ett hopp hos anhöriga – ett hopp som snabbt kom att släckas.

    För allt blev inte gjort. Snarare ingenting.

    De politiska turerna var många och förvirrande. Efter olyckan gjorde Sjöfartsverket en konsekvensanalys där man kom fram till att en bärgning av fartyget var komplicerad – men möjlig. Ett tillsatt etiskt råd kom till motsatt slutsats. Det var Mona Sahlin som gick upp i riksdagens talarstol och meddelade regeringens beslut; att m/s Estonia inte skulle bärgas, att några åtgärder för att ta upp de omkomna inte skulle vidtas – samt att platsen där fartyget förliste skulle betraktas som en gravplats. I dag tillstår hon att det var fel att inte ta hand om kropparna:

    – Framför allt när jag som ansvarig minister fick se filmerna som dykarna tagit. Att där fanns kroppar som de kunnat föra upp. Om de fått. Nu kunde de bara observera dem. När jag såg bilderna kände jag: varför gjorde vi det inte? Jag förstår verkligen den ångest och ilska som levde, och fortfarande lever kvar, hos många anhöriga.

    Caroline Krook, som satt med i det etiska rådet, säger samma sak:

    – Då tog vi det beslut som vi ansåg mest rimligt. I dag menar jag att man, omedelbart, skulle ha bärgat så många kroppar man över huvud taget kunde, utan att riskera dykares liv. Men ingen hade mandat att fatta beslutet. Man sköt det på framtiden – och till slut blev det försent.

    **Det kyrkan kunde **göra är vad kyrkan alltid gör, summerar hon. Bara några timmar efter nyheten om fartygskatastrofen uppmanade ärkebiskop Gunnar Weman alla domkyrkor att hålla gudstjänst samma kväll. I Storkyrkan trängdes chockade anhöriga med politiker och ett nedstämt kungapar – och rakt in i tv-kameran citerade Caroline Krook ur Romarbrevet att ”varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek”.

    – Vid närmare eftertanke började jag nog med: ”Det är många människors tro som drunknat i natt.”

    Hon talade fritt, utifrån egen övertygelse. Hade ett papper i handen för att inte verka slarvig. Men det var tomt, utan ett ord.

    – Jag hade ingen tid att förbereda någonting. Visste bara att jag inte kunde gå ett steg längre än tron bar mig. Inte ett myrsteg. Det hade synts omedelbart i rutan.

    757 personer saknas, fortfarande. En av lärdomarna, säger Caroline Krook, är att de drabbade anhöriga måste få komma bättre till tals.

    För många som miste älskade människor är sorgen blandad med vrede. Fortfarande.

    Fem gymnasieelever från Vilhelmina fanns ombord, samtliga omkom. Tillsammans med sin rektor och två lärare. Randolf Hedman miste dottern Åsa. Tidigt på morgonen hörde han och hustrun Carin på nyheterna om olyckan. En kort stund efteråt knackade polisen på dörren.

    – Det går som inte att ta in. Eller beskriva. Nu rivs allt upp igen men annars får man väl säga att tiden läker. Vi har ju inget val. Vi måste leva med att Åsa är borta. Och att vi aldrig fick hem hennes kropp. Politikerna lovade – men ljög oss rakt upp i ansiktet. Det är klart jag inte kan lita på dem igen. På 20 år har jag inte röstat, det är färdigt med det.

    Utanför kyrkan i Vilhelmina har det rests en minnessten över de omkomna. Genom åren har föräldrarna som miste sina barn träffats där. När jag talar med Randolf Hedman har man ännu inte bestämt hur det blir på tjugoårsdagen. Han vet bara att just den 28 september är en tung dag. Varje år.

    – Hur vår egen Åsa skulle ha varit i dag, som 38-åring, kan man inte fantisera om. Det måste man koppla bort. Annars blir man snurrig.

    Peter Örn förstår, och beklagar. I dag är han konsult och föreläsare, hösten 1997 utsågs han – i egenskap av chef för Röda Korset – att leda den analysgrupp som regeringen tillsatte. Arbetet mynnade, bland annat, ut i förslaget att man skulle försöka bärga så många kroppar som var möjligt. Trots att åren gått.

    – Så blev det alltså inte. För egen del kände jag att vi gjort vad vi kunnat. Men jag blev ledsen för många anhörigas skull.

    Morgonen efter olyckan, när Peter Örn skyndade in i färjeterminalen, insåg han att det enda han och hans medarbetare kunde göra var att prata med anhöriga. Lyssna. Stötta.

    – Men jag minns på kvällen, att jag ringde till den från Röda Korset som fungerat som jourhavande medmänniska. Som chef ville jag höra hur dagen varit. När hon frågade hur jag själv mådde drog jag fram en köksstol. Satte mig ner och grät.

    Estoniakatastrofen lever kvar, också hos Peter Örn.

    – Den är en del av mitt livs resonansbotten. Har bidragit till att jag blivit allvarligare. Men också mer lättrörd.

    Vid träkorset utanför Ersta kyrka leker en liten flicka med sin leksakshund. Hennes skratt är ljust, hennes ögon glada. Bredvid står hennes mamma och mormor, Moa och Anita. För dem kommer Estonia aldrig att försvinna. De bär olyckan med sig, säger de. Samtidigt som de är medvetna om hur lyckligt lottade de är.

    – Mamma överlevde Estonia, jag branden. Då kan man inte gnälla eller tycka synd om sig själv, säger Moa Samuelsson.

    **Hennes mamma rensar **bland kärleksörterna framför korset, de få hon satte som brett ut sig till ett helt famntag. Varje år den 28 september kommer Anita Persson Flygare hit. Tänder ljus för sina döda kolleger. Men vet också att det finns överlevande som inte skulle vilja vara utan olyckan, eftersom den lärt dem så mycket.

    – Bullshit, säger hon och räcker mig några kärleksörter.

    – Själv skulle jag göra allt för att inte ha varit med på Estonia.

    Scrolla nedåt – så djupt ligger Estonia svd.se
    Så djupt ligger Estonia svd.se
    Annons
    Annons
    X

    Moa Samuelsson med dottern Betty, samt Moas mamma Anita Persson Flygare vid de anhörigas minnesplats för Estoniakatastrofen vid Ersta sjukhus på södermalm i Stockholm.

    Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 7

    Föremål som har skänkts till Sjöhistoriska museet från överlevande från Estonia katastrofen 1994 Bilden är tagen med kameran riktad mot ett avfartygen han såg ljusen ifrån för att göra dom uppmärksamma på att det fanns personer sittande på fartygsbotten. Personen på bilden överlevde.

    Foto: STAFFAN LÖWSTEDT Bild 2 av 7

    Föremål som har skänkts till Sjöhistoriska museet från överlevande från Estonia katastrofen 1994 Bilden är tagen med kameran riktad mot ett avfartygen han såg ljusen ifrån för att göra dom uppmärksamma på att det fanns personer sittande på fartygsbotten. Personen på bilden överlevde.

    Bild 3 av 7

    Bogvisiret bärgades i oktober 1994 och placerades först i den finska staden Hangö. Hösten 1999 fick Sjöhistoriska museet visiret som gåva och då även regeringens uppdrag att lämna förslag på slutlig plats. Det placerades först provisoriskt i Södertälje hamn och därefter på ön Älvsnabben i Haninge kommun. Sedan 2004 förvaras visiret i en klimatkontrollerad byggnad på Muskö.

    Foto: STAFFAN LÖWSTEDT Bild 4 av 7

    Bogvisiret bärgades i oktober 1994 och placerades först i den finska staden Hangö. Hösten 1999 fick Sjöhistoriska museet visiret som gåva och då även regeringens uppdrag att lämna förslag på slutlig plats. Det placerades först provisoriskt i Södertälje hamn och därefter på ön Älvsnabben i Haninge kommun. Sedan 2004 förvaras visiret i en klimatkontrollerad byggnad på Muskö.

    Foto: STAFFAN LÖWSTEDT Bild 5 av 7

    Väckarklocka som förvärvats från Mikael Öun. Batteri och batterifackets lock saknas efter att klockan for i golvet vid Estonias krängning

    Foto: STAFFAN LÖWSTEDT Bild 6 av 7

    Bilnyckel tillhörande Lastbil av märket Scania LB vilken gick till botten med Estonia.

    Foto: STAFFAN LÖWSTEDT Bild 7 av 7
    Annons
    X
    Annons
    X