”Jag känner mig utsatt och även om jag säljer allt finns rädslan kvar”, säger Stina Wollter.
”Jag känner mig utsatt och även om jag säljer allt finns rädslan kvar”, säger Stina Wollter. Foto: Emma-Sofia Olsson

”Sorgen efter farsan är som ett svirrande hål”

Under tiden konstnären Stina Wollter färdigställde boken om sitt 30-åriga konstnärsskap dog hennes far Sven i sviterna av covid-19. SvD:s Karin Thunberg möter henne i ett samtal om sorg och livsval.

Publicerad

Hon kommer haltande på kryckor – en bil sladdade in på övergångsstället där hon befann sig – och tanken att hon ska beskriva sitt dagsläge med en bild faller lika platt som hon gjorde där på asfalten för några veckor sedan. Nej, nej. Det har hänt för mycket. Först coronaeländet och hennes pappas död. Sedan bokens slutfas. Hon var nästan klar, hade bara några livsbitar kvar. Pappaförlusten ryckte undan allt, som ett pussel som föll till golvet. Och när hon väl fogat ihop helheten igen kraschar alltså hennes knä. Några dagar före att hennes svärmor dog.

Stina Wollter föser undan håret. Blicken bort mot några tomma caféstolar, rösten stadig: