Annons

AnteckningarSorgen är evigt igenkännbar, och alltid ny

Tua Forsström
Tua Forsström Foto: Niklas Sandström

Efter barnbarnets död i leukemi skriver Tua Forsström ännu en diktsamling om sorg. Den här gången vänder hon sig till den döda lilla flickan. Akut drabbande om en ofattbar förlust, skriver Therese Eriksson.

Under strecket
Publicerad

Anteckningar. Hur många böcker finns det egentligen, med denna oansenliga, närmast intetsägande, titel? Den drar inga svårflörtade blickar till sig, den rycker ingen ur slummern. Men ibland är en titel anspråkslös för att det helt enkelt inte är möjligt att göra några anspråk, och så tror jag är fallet med Tua Forsströms nya diktsamling, ”Anteckningar”. Boken kretsar kring en stor sorg efter vilken – så läser åtminstone jag dikterna och titeln – det blir omöjligt att vara just tvärsäker och anspråksfull.

Sorgen är inte ny i Tua Forsströms poesi, tvärtom. Med viss rätt kan man säga att sorgen är hennes ämne, den som genom författarskapet återkommer cykliskt; evigt igenkännbar, alltid ny. ”Med sorgen är det så att man trodde att / det brinner men det börjar regna”, heter det i förra diktsamlingen, ”En kväll i oktober rodde jag ut på sjön”, från 2013; en bok som i sina strofer och bilder visar både livets och sorgens oundvikliga upprepning, hur det ändå aldrig blir exakt likadant. Sorgen är konstant i Forsströms författarskap, men uppträder i ständigt ny skepnad.

Annons
Annons
Annons