X
Annons
X
Recension

Anteckningar Sorgen är evigt igenkännbar, och alltid ny

Efter barnbarnets död i leukemi skriver Tua Forsström ännu en diktsamling om sorg. Den här gången vänder hon sig till den döda lilla flickan. Akut drabbande om en ofattbar förlust, skriver Therese Eriksson.

Tua Forsström Foto: Niklas Sandström

Anteckningar. Hur många böcker finns det egentligen, med denna oansenliga, närmast intetsägande, titel? Den drar inga svårflörtade blickar till sig, den rycker ingen ur slummern. Men ibland är en titel anspråkslös för att det helt enkelt inte är möjligt att göra några anspråk, och så tror jag är fallet med Tua Forsströms nya diktsamling, ”Anteckningar”. Boken kretsar kring en stor sorg efter vilken – så läser åtminstone jag dikterna och titeln – det blir omöjligt att vara just tvärsäker och anspråksfull. 
Sorgen är inte ny i Tua Forsströms poesi, tvärtom. Med viss rätt kan man säga att sorgen är hennes ämne, den som genom författarskapet återkommer cykliskt; evigt igenkännbar, alltid ny. ”Med sorgen är det så att man trodde att / det brinner men det börjar regna”, heter det i förra diktsamlingen, ”En kväll i oktober rodde jag ut på sjön”, från 2013; en bok som i sina strofer och bilder visar både livets och sorgens oundvikliga upprepning, hur det ändå aldrig blir exakt likadant. Sorgen är konstant i Forsströms författarskap, men uppträder i ständigt ny skepnad.
”Molnen gråten och dimman Vanessa / Rinner vatten längs kinderna halsen / Gråter tills gråten slutar att gråta / Mycket vatten och fiskarna simmar”, lyder inledningen till en dikt ur den förra samlingen som också finns med, i sin helhet och likadan, i ”Anteckningar”. Nu är dock förutsättningarna annorlunda, eftersom duet – den lilla flickan, Vanessa – är den som är borta, den som diktjaget sörjer. ”Jag vet att när olyckan drabbar oss och tar det mest / älskade tänker en människa inte många tankar. / Varför just hon som var liten, varför inte jag.”
De raderna hör till de mest akut drabbande i ”Anteckningar”, rader som härbärgerar en förtvivlan över en ofattbar förlust. Efter barnbarnets död i leukemi för några år sedan, instiftade Tua Forsström och dottern Linda Ramadani Vanessapriset – för insatser för barn- och ungdomslitteraturen – till hennes minne. Att diktens Vanessa är verklig, att hon funnits i författarens liv, är kunskap som man får söka utanför bokens pärmar och man skulle därför kunna hävda att den inte är avgörande för läsningen av ”Anteckningar”. Det är den inte heller, men den har betydelse – eftersom Vanessa hade betydelse. ”Vi skulle gå ner till stranden och höll varandras / hand, och du var en liten flicka i klänning”. 
”Anteckningar” är finlandssvenska poeten Tua Forsströms tolfte diktsamling, och som vanligt när det gäller hennes senare poesi står jag som kritiker lätt handfallen inför uppgiften. Något sker med Forsströms poesi med åren, de får ett mer direkt tilltal. Det må vara en klumpig, otillräcklig analys av en utveckling, men: den mer intellektuella ansats som finns i exempelvis den prisade ”Efter att ha tillbringat en natt bland hästar” (1997), har i de senare samlingarna alltmer ersatts av vad jag skulle vilja beskriva som en närvaro. Även när diktjaget hittar en skalbagge på en balkong i Bratislava, är hon ändå här med mig, nära läsaren.
Att beskriva dikternas beståndsdelar – som de ständigt återkommande hararna, fiskarna och hästarna –, vad de är, det går ju. Men att förklara vad de gör, med läsarjaget, är närapå omöjligt. Detta är dikt att stå öppen inför, låta sig översköljas av. För så är det med poesins hullingar, att man aldrig på förhand vet var de ska få fäste. Men att de får det kan man, när Tua Forsström håller i pennan, däremot vara säker på.

"Anteckningar" är inget undantag från den regeln. I jämförelse med "En kväll i oktober…" är den dock mindre omedelbar, mindre konturskarp. Jag tror det hänger ihop med anspråkslösheten, med att den här sorgen är av en sort som behöver sin inlindning; de gånger Forsström går rakt på är skärpan närmast outhärdlig. Men, ljuset finns här också! "Du sade att ingenting går över / Du sade att allt är övergående", skrevs det om sorgen i "Snöleopard" (1987), och nog gäller det än. Precis som i förra boken talar diktjaget i "Anteckningar" alltjämt om "nästa kapitel", i sig en tröst; det finns trots allt en framåtrörelse, livet fortsätter.

Tua Forsström

Foto: Niklas Sandström Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X